Månad: maj 2017

Det här med vikten

by  on  in om löpningen, om vikten • 0 Comments

Att bryta ett lopp det tog verkligen hårt på mig! Jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är verkligen något som påverkat mig, jag har aldrig brutit något tidigare. Jag bröt loppet på grund av att jag fick ont i mitt vänstra knä på ett ställe där jag inte brukar ha ont, det gick helt enkelt inte att springa. Med medfödda knäfel och med operationer av båda knäna (två gånger på det vänstra) så är det inte helt optimalt att springa kan man tycka, speciellt inte med en övervikt som pendlat mellan 20-25 kg.

Jag är van att ha ont i mina knän men den här smärtan som kom i och med Prag halvmaraton var en ny och det gjorde mig lite rädd. Skulle jag inte kunna fortsätta att springa nu? Och då menar jag inte just då den dagen, då när jag bröt, utan jag menade för all framtid. Jag tycker ju om att springa! Mina tankar snurrade och den fastnade hela tiden på det här med min övervikt och den belastning den har på mina knän vid just löpning. Jag har länge varit inställd på att jag måste gå ner i vikt och helgen i Prag pratade jag om det med en av mina löpartjejer. Hon har viktväktat och tyckte helt klart att jag skulle hoppa på det igen. Jag var med i Viktväktarna runt 2001-2002 (tror jag) och gick ner ca 23 kg, jag vet att det fungerar. Jag hade dock reservationer angående deras app som jag upplevde som inte så bra när jag testade för några år sedan, men jag valde att bli onlinemedlem ändå. (Deras app har för övrigt blivit mycket bättre.)

Så. Den första april valde jag att starta och det har gått bra. Ok, jag har inte räknat points under de mest hektiska flyttstöksveckorna men jag har ändå lyckats gå ner i vikt. Jag väger mig på måndagar och i måndags när jag vägde mig efter ett par veckors uppehåll visade vågen ett sammanlagt minus på 7,2 kg! Det känns som mina knän kommer att tacka mig på lördag när de på lördag ska bära mig 41 195 meter.

›› 92/100 #blogg100

Hallå pannben, var är du?

by  on  in om löpningen • 0 Comments

Jag kom ut och sprang ikväll, trots regn och ruggigt väder. Hur bra var inte det! Kändes faktiskt rätt bra och jag använde tiden jag var ute till att försöka att få mina tankar att vara som det var innan jag var tvungen att bryta Prag halvmaraton. Mitt huvud är mitt starkaste vapen när det kommer till mer eller mindre omöjliga saker som jag väljer att företa mig. Du vet, som att åka 9 mil på skidor trots att du egentligen inte har någon teknik eller cykla 30 mil trots att du är långsammare än den mest långsamma. Jag vet att jag kan! brukar det heta, men den sista tiden har det inte varit riktigt så enkelt. Jag tror att jag har skrivit lite om det tidigare här på bloggen.

Idag försökte jag fokusera på saker som jag faktiskt klarat av. En specifik sak jag tänkte på var att jag faktiskt klarade Lidingöloppets tre mil trots minimal löpträning de sista månaderna innan loppet på grund av min trasiga vänsterfot. Varför jag fokuserar på just löpningen och vad jag har klarat av där är för att det i helgen är dags för Stockholm marathon och denna gång SKA jag springa och jag ska dessutom ta mig runt för jag SKA ha en medalj, så är det bara. Så ja, huvudet/pannbenet måste vara med mig, helst redan nu.

›› 91/100 #blogg100

Hej då Mora!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Som jag kommer att sakna denna utsikt! Österdalälven och bergen! Visst, den hade varit ännu finare om några träd hade försvunnit och det röda huset inte hade stått i vägen, men man kan inte få allt. Det här har varit min utsikt från min balkong och mitt vardagsrumsfönster under nästan tre års tid, en finare utsikt än denna kommer jag nog aldrig att få igen. Jag har stått otaliga gånger och tittat ut genom vardagsrumsfönstret, sett många otroligt fina solnedgångar. Ja, jag kommer verkligen att sakna den! (På tal om nästan tre år, det var länge sedan jag bodde så länge i en och samma bostad! Den tid jag jobbade där är också det längsta jag jobbat på en och samma avdelning sedan jag blev klar sjuksköterska för tio år sedan, det säger något om hur bra jag trivdes där…tills jag inte gjorde det längre.)

Idag tog jag en sväng till Mora för att slutbesikta min lägenhet tillsammans med bovärden plus att jag hämtade mina vinterhjul. Så, nu är det bara att komma i ordning i min nya lägenhet och sen är allt med flytten avklarat – som jag ser fram emot det. Har inte så mycket kvar att göra och jag borde bli klar i morgon, beroende på om jag kommer igång eller inte. Det återstår att se.

›› 90/100 #blogg100

Jag, en sängmänniska!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Jo men så är det, jag är en sängmänniska! Jag har bara glömt bort det de senaste åren men jag tror att det kommer att återkomma i denna lägenhet.

Vadå sängmänniska, tänker du. Jag menar inte att jag ligger i sängen hela dagarna, även om jag mycket väl kunde göra det. Nej, jag menar att jag tycker om att sitta i sängen och göra saker, som att skriva detta inlägg till exempel. Eller sortera papper eller vad som helst. Saker du skulle kunna göra vid ett bord men som jag gärna gör i sängen.

Som det är nu har jag ju inte så mycket val eftersom jag fortfarande bor i ett flyttkaos, även om köksbordet faktist går att använda till viss del efter idag. Soffan däremot, där jag de senaste åren har tillbringat mycket tid, är inte riktigt sittbar än (och dessutom har jag inte kopplat in min tv och all teknik än). Men ändå känner jag att detta blir lägenheten då jag blir en sängmänniska igen. Eftersom jag har en relativt hög säng ser jag ut genom balkongdörren och över balkongräcket, utsikt över himlen och några hus. Dessutom trivs jag i mitt sovrum, även om det till viss del är flyttkaos här också.

Så hur är det då egentligen med flyttkaoset just nu? Jodå, börjar få lite ordning och så här snabbt har det nog inte gått någon gång förr. Jag har nästan tömt alla flyttkartonger, i alla fall de som ska tömmas. Kan hända att jag två eller tre kvar som ska packas ur. Sen så är det Tetris som gäller! Har inte många köksskåp men har rätt mycket saker, och då har jag ändå valt att inte ha framme allt. Jag har inget förråd så de är Tetris som gäller även i klädkammaren. Men jag oroar mig inte, jag ska nog få in det jag vill ha och ändå komma åt de tre garderober som finns där inne.

(Och självklart måste sängen bäddas med överkast, annars klarar inte min knäppa hjärna av att sova i den sen… Den ryser av bara tanken.)

›› 89/100 #blogg100

Ofrivilligt barnlösas dag 2017 – mår jag alltid bra i min barnlöshet?

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Så var det åter den dag på året, dagen före mors dag, dagen då vi uppmärksammar alla som har svårigheter att bli föräldrar. Jag har ett tag tillbaka funderat på vad jag skulle skriva om i år, jag känner att mina tidigare inlägg på denna dag har varit ganska uttömmande men jag känner ändå att jag vill skriva något, för att uppmärksamma, för att synliggöra. Vi ofrivilligt barnlösa har blivit mer synliga de senaste åren men ändå är vi så många som gömmer oss. För det gör ont, för att det kanske känns skamligt – anledningarna är lika många som de finns de som inte vill prata om sin barnlöshet.

Mår jag alltid bra i min barnlöshet?

De som följer min blogg, och kanske även känner mig i verkliga livet, vet att jag ofta skriver/säger att jag mår bra i min barnlöshet. Men självfallet är det inte så. Jag har dagar då det gör ont och jag tänker på alla de saker som jag aldrig har får/fått uppleva. Jag blir lite mer påmind när någon i min egen ålder, eller i närheten av den, faktiskt blir gravid och sen föder ett levande barn. Det påminner mig att det kanske inte är för sent. Och det, mina vänner, gör ont. För mig, med mina problem att bli gravid, har det dock varit för sent sedan länge. Men ändå kommer den där lilla tanken att hon kunde, kanske skulle jag också kunna.

Sen finns det olika saker som triggar igång det onda, det kan vara allt från gulliga barnfamiljer, gravida magar till all förbaskad reklam inriktad på mors dag som kommer i mailen eller syns på andra plattformar. Olika uttryck som folk slänger sig med är en sak, för tillfället har jag otroligt svårt för ”barnbarn är livets efterrätt”. Härom helgen när jag satt på tåget ner till Göteborg så var det en farmor/mormor som satt och pratade med sin väninna och med eftertryck sa ”barnbarn är verkligen livets efterrätt”, mitt humör sjönk som en sten. En annan sak som jag den senaste tiden har haft svårt för är en gravid ”kändis” (från en amerikansk dokusåpa) som jag följer på Instagram. Hon har från när det inte ens syntes att hon var gravid hållit en hand under sin mage, för att verkligen tydliggöra att hon är gravid, på varenda kort som hon har lagt ut. (Nej, jag följer henne inte längre.)

De här sakerna som jag tar upp är inte logiska, men sen när är sorg logisk? För det här är en sorg, men en sorg som jag varit tvungen att lära mig leva med. Det är också en livskris, som jag skrev om förra året, och den kommer inte försvinna. Barnlösheten är en del av mig, jag hade önskat att det inte var så, men nu är det så och den har tyvärr haft ett stort inflytande på den jag har blivit. Det går inte att komma ifrån.

Mina tidigare inlägg skrivna på Ofrivilligt barnlösas dag går att finna här.

›› 88/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: