Månad: april 2015

VasaStafetten

Jaha ja, vad har jag nu gett mig in på! En av mina jobbarkompisar har dragit med mig i ett gäng som ska springa VasaStafetten i sommar och det är hur kul som helst, egentligen. Men samtidigt kan jag inte låta bli att få lite ångest över att jag är så långsam.

Men hur som helst, min jobbarkompis, och tillika biträdande chef sen ett par veckor tillbaka, frågade mig för ett par veckor sedan om jag var intresserad av att springa VasaStafetten ihop med en gäng tjejer från byn hon bor i. Hon tyckte det var perfekt för mig som inte känner några här, förutom de jag jobbar med, att lära känna lite folk. Och eftersom hon visste att jag även springer så tyckte hon det var en jättebra idé. Jag kunde inte säga emot, för lära känna nya människor är inte alltid det lättaste på ny ort, och springer gör jag ju redan.

Så nu är jag alltså med i ett lag vars namn jag faktiskt inte vet hur man ska uttala, alltså dalmål är allt bra underligt ibland, och ska springa tredje sträckan som går mellan Mångsbodarna och Risberg (10,8 km). På Vasaloppet sida står det att läsa följande om den sträckan:

Lätt utför mestadels på grusunderlag i 4,5 km till Tennäng. Därefter tuff barklöpning uppför till Risbergs fäbod, med avslutande kilometern på fin stig utför i fäbodmiljö.

Ja ja, det ska nog bli bra. Nu i 44 dagar till är det asfaltsträning som gäller men efter maran så kommer det bli terräng eftersom då hägrar Lidingöloppet (och nu också VasaStafetten).

Man skulle kunna tro att jag inte verkar tycka det blir kul eftersom min långsamhetsångest är det första jag nämner, men jag ser verkligen fram emot att springa stafetten. Precis som jag ser fram emot att åka Öppet spår och StafettVasan nästa år.

›› 46/100 #blogg100

Inte alla pass är bra pass

Vissa pass så är kroppen inte med en. Vissa pass känns allt bara skit. Du känner dig tung. Dina ben känns tunga. Du orkar inte pusha dig som du brukar. Du går med än vad du brukar. Vissa pass vill man bara glömma bort.

Idag hade jag ett sådant pass. Sju kilometer lättdistans stod på programmet och jag kände genast när jag kom ut att idag skulle det bli tungt. Försökte mota bort de tankarna men kroppen bestämde sig för att visa vem som bestämde idag, och idag var det inte mitt ”pannben”. Nå väl, jag kom runt mina kilometrar men gick nog minst en tredjedel av sträckan.

Vissa pass känns det som du flyger fram, du ler mot världen och världen ler tillbaka. Det är därför jag inte ger upp min löpträning, för man vet aldrig när de där bra passen dyker upp. De som lämnar en känsla av eufori efter sig.

›› 45/100 #blogg100

Eländet är här

Det låter mer dramatiskt än vad det är, det är bara min kropp som återigen väljer att motarbeta mig. Eller hur man nu ska se det.

Jag blöder.

Jag har någon form av hormonrubbning som gör att jag inte har någon ägglossning, anledningen till att jag är ofrivilligt barnlös. Mina rubbade hormoner gör att jag inte blöder en gång i månaden som man egentligen ska göra, utan jag kan ha uppehåll i ett 2-3 månader för att sedan blöda några veckor. Så brukar det vara. Det senaste året har dock min kropp skött sig bättre än vad den någonsin har gjort. Jag har varit mer eller mindre regelbunden, även om det varit längre cykler än vad som anses normalt. Tyvärr verkar den sviten tagit slut nu då eländet dök upp i helgen efter att ha varit borta i 70 dagar, nu vet jag inte när det kommer ta slut. Har jag otur så blöder jag tills det är dags för mitt marathon. Och ja, jag vet att det är 46 dagar dit. Men eländet har pågått längre än så många gånger.

Jäkla skitkropp! Jäkla hormoner!

›› 44/100 #blogg100

Ytterligare ett långpass avklarat

Nej då, regnet öste inte ner under dagens pass, men visst kom det lite regn. Och hagel. För att inte tala om motvinden i stormstyrka. Där emellan så sken dock solen större delen av tiden och det var nästan lite för varmt. Jag föredrar att det är lite kallare när jag är ute, man kan alltid att ta på sig mer kläder om det är kallt. Sen, i sommar, så kommer det vara för varmt och man kan ju inte ta av sig alla kläder precis.

Dagen pass var på 20 kilometer, så långt trodde jag väl aldrig att jag skulle springa innan syrran kom på idén att vi skulle springa ett marathon. Jag tog ungefär samma runda som jag tog förra veckan men jag ändrade lite så att den skulle bli två kilometer längre. Hade tänkt vända och springa den åt andra hållet för jag tror att den skulle vara lite lättare då, men eftersom mitt lokalsinne inte är det bästa så var jag inte säker om jag skulle springa rätt då. Det har nämligen hänt förr, att jag springer fel när jag byter riktning på en runda.

Kändes bra idag, men visst var det jobbigt ibland. Jag gick lite mer än vad jag hade tänkt men är ändå nöjd. Lite lustigt när den 14:e kilometern känns lättare än den tredje. Jag hade gärna sluppit motvinden men vad kan man göra.

I fredags slog jag till med ett nytt personbästa på fem kilometer och idag var jag nära att slå mitt personbästa på milen. Jag är inte snabb precis, men jag jämför bara med mig och jag blir verkligen glad när jag slår personbästa. Som sagt, idag var jag nära på milen. Min snabbaste mil tidigare var Midnattsloppet 2013, idag var jag 22 sekunder från den tiden. Och då försökte jag ändå ta det lugnt idag så att jag skulle orka med alla 20 kilometer, så då känns det ju rätt bra att vara så nära min bästa mil någonsin.

Men jisses så trött jag blir! Visst, lite kan jag nog skylla på den varma duschen jag tog men inte allt. Blev en liten tupplur på soffan efter maten.

›› 43/100 #blogg100

En lördag i slapphetens tecken

Sovmorgon. Promenad. Lördagsfika. Hay Day. ER. Smågodis. The Librarians. Fåtöljläge. Precis vad jag önskade för dagen!

I morgon. 20 kilometers löptur. Hoppas det inte regnar hela dagen.

›› 42/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: