År: 2013

Dagens pyssel i lägenheten

by  on  in om min lilla lägenhet • 0 Comments

Jag stortrivs i min lilla lägenhet, jag tycker om den öppna planlösningen och mitt lilla sovrum. Den enda nackdelen, om man bortser från att jag inte har någon balkong och att den ligger här i yttre bortre, är att jag inte har ordentliga garderober. Med katter som är intresserade av allt de inte borde vara intresserade av så är inte det optimalt. Jag köpte gardiner på IKEA för evigheter sedan men jag har inte sytt och fixat förrän idag.

20130203-215052.jpg
Eftersom min kattlåda inte får plats i badrummet så har jag den ståendes i ”garderoben”, var därför tvungen att sy en kattlucka i gardinen/draperiet. För att missarna inte ska komma in allt för lätt där de inte ska vara så har jag sytt kardborrband på sidorna så man kan ”låsa” draperiet.20130203-215234.jpg Om jag av någon anledning vill att det inte ska synas att jag har en kattlåda i ”garderoben”, till exempel vid en eventuell visning av lägenheten långt fram i tiden, så är det bara att fälla ner kattluckan i draperiet.

Jag använder bara den ena öljettlängden i som draperi, den andra har jag delat på hälften och använder som det är tänkt, det vill säga som gardin. Hängde upp dessa redan när jag köpte dem men har inte sytt upp dem så de är alldeles för långa. Men det blir pyssel för en annan dag eller kväll. Nu är det dags att förbereda frukosten för morgondagen då det är dags att jobba igen.

Att inte falla i alla hål

by  on  in om löpningen, om maten • 0 Comments

Som jag skrev igår så föll jag i ett hål. Som tur var så är verkar det vara ett grunt hål, eller så lyckades jag grabba tag om kanten och på så sätt hindrat ett fall ända till botten. Idag känns det bättre, har försökt vara aktiv och inte tänkt för mycket. Kanske inte rätt väg att gå, men just nu är det den jag väljer att ta.

När jag faller i dessa hål så brukar vanligtvis kosten bli lidande. Denna gång har jag kämpat hårt för att inte falla även i det hålet, men när ICA skyltar med Pågens Gifflar precis innanför dörren så blev det tufft. Det vanliga är att jag genast skulle ta två påsar på en gång och stoppa i korgen, fortsätta in i affären, plocka ner smågodis eller chips i korgen för att sen avsluta med glass. Det här har hänt många gånger, men inte igår – men det var tufft. De gamla vanorna är djupt rotade och jag har alltid ätit när jag mått dåligt. Alltid.

Men jag skötte mig inte helt, men om man jämför hur det kunde ha varit så har jag verkligen lyckats. Jag åt 25 gr tortillachips på kvällen, jag hade mer hemma men den stora vinsten är att jag bara åt det jag mätt upp. Istället för att äta har jag tittat ifatt de serier som jag tittar på, tagit promenader, gosat med missarna och tittat på Biggest Loser.

Jag har också funderat på hur jag ska göra med Tjurruset – ska jag eller ska jag inte?! Jag hade ju tänkt springa Tjejmilen i år igen, men eftersom min systerdotter ska gifta sig samma dag så faller det loppet bort. Nu kan man inte jämföra Tjejmilen med Tjurruset precis, även om Gärdet vid förra årets Tjejmil var en leråker. Jag har tittat på filmer från Tjurruset och jag blir verkligen sugen på att prova! Jag kommer ångra mig om jag inte anmäler mig, men jag tror att jag kommer ångra mig om jag anmäler mig också. Så hur göra?! Än finns det platser på söndagen, extradagen som det lagt till eftersom intresset varit så stort.

Se film från Tjurruset 2012 i Åkersberga. Filmen nedan är från Tjurruset i Karlstad. Visst ser det kul ut!!

Nr 12 av #blogg100

Ibland missar man ett hål och faller i av gammal vana

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Som jag skrev igår så sjönk humöret och tyvärr blev humöret inte bättre idag, snarare sämre. Jag vet inte om det är en sen reaktion på att pappa dog eller om det beror på annat. Jag var på en kurs genom jobbet i veckan, en kurs som innebar en 22-timmars kryssning med Birka. Dag- och kvällstid var inget problem, men när jag låg själv i min hytt kom minnen från alla resor jag gjorde till Finland som barn. När jag var riktigt liten var min bror och syster med, sen när de var större så var det bara pappa och jag. Mamma följde aldrig med, inte ens innan skilsmässan, jag vet inte varför. Det var pappa och jag. Så många minnen från dessa resor. Minnen av farmor och farfar, mina kusiner, farbror och hans fru övrig släkt. Men framför allt pappa och vår sommarstuga och glassen jag alltid fick, varje dag, då vi åkte från farmor och farfar till stugan.

Jag har så många minnen från dessa somrar, som den sommar då han byggde min egna brygga. En liten, bredvid den stora, en lägre så jag nådde ner till vattnet. En sommar när jag kanske var fem år gammal så hade jag träskor med blommor på, jag var så stol över. Denna sommar tog jag ett oavsiktligt bad i sjön, jag for med huvudet före efter att ha råkat stöta emot med baken mot den stora bryggan när jag böjde mig fram. Pappa var i närheten så klart och fiskade upp mig snabbt. Men min ena fina träsko flöt iväg och jag var otröstlig så pappa tog roddbåten och räddade min träsko. Den stora bryggan har blivit utbytt genom åren, och den lilla med för Marias brygga har blivit tradition. Trots att jag höll på bli av med min träsko så är detta ett av de bra minnena.

Sju veckor nu, förstår fortfarande inte att han är borta.

Sen är det tankar av andra slag om tynger mitt sinne. Tankar om framtiden och hur den ska se ut. Kommer mitt liv fortsätta att bara vara jobb, sömn och mat för all framtid eller kommer det förändras. Och om det förändras, till vad och hur?

Allt det här, minnen och funderingar, skapade visst ett hål. Ett hål som jag helt missade. Och jag föll. Nu ska jag bara orka kravla mig upp igen.

Nr 11 av #blogg100

Inte som jag tänkt

by  on  in om vardagen • 1 Comment

Hade egentligen tänkt skriva om något helt annat men eftersom humöret sjönk på kvällen och jag hamnade i soffan och tittade på Chasing mummies på History HD istället för att göra något vettigt. Så blir det ibland.

Hur som helst, jag har faktiskt haft den stora äran att träffa den store Zahi Hawass när jag var student i Uppsala första gången. Visserligen hade jag precis då börjat läsa nordisk arkeologi och lämnat egyptologin bakom mig (ett stort misstag visade sig det vara) men att missa den föreläsningen som han höll gjorde jag inte. Det var verkligen en upplevelse! Roligt, underhållande och intressant. Men att jobba för honom, aldrig i livet efter att ha sett honom i Chasing mummies. Var nog tur att jag blev operationssjuksköterska, för det händer aldrig att att kirurger skriker. Eller?! 😉

Nr 10 av #blogg100

Den fula avundsjukan

by  on  in om barnlösheten • 2 Comments

Ibland slår den till, den där avundsjukan som jag inte är stolt över. Den där fula. Den som man inte pratar om. Den som jag försöker dölja de gånger den dyker upp.

Avundsjukan när någon annan är gravid.

Igår när jag som vanligt kollade igenom aktiviteten på Instagram slog den till med full kraft. Jag kunde inte ens tänka att jag önskade att jag också var gravid. Det var bara jag, jag, jag. Varför är inte JAG gravid!

Jag skäms när jag tänker på det i efterhand. Sorgen och smärtan över vetskapen att det aldrig kommer vara jag som stoltserar med min mage på ett foto på Instagram går inte att beskriva. Men. Jag borde inte bli avundsam för det. Det är inte rätt.

Tjejen på fotot är verkligen någon jag är uppriktigt glad för att hon äntligen har träffat någon, äntligen blivit med barn. Hon är en gammal klasskompis, alltså i samma ålder. Så egentligen är jag glad. Men avundsjukan, ibland slår den till fast man inte vill.

Samtidigt har jag en annan gammal klasskompis som för tillfället går igenom hormonbehandling för att plocka ut ägg innan hon ska börja med cellgifter. Så olika situationer, den ena glädjefull, den andra bara hemsk. Tänker på dig, S, jag hoppas du vet det…trots att jag är en sån dålig vän, men det är jag å andra sidan större delen av tiden. (Vi får se till att boka in ett besök till dig nån gång när det passar. Om du vill förstås.)

Nr 9 av #blogg100

%d bloggare gillar detta: