Är trött ikväll, har varit trött hela dagen egentligen. Men trots trötta ben så gav jag mig ut på dagens planerade löptur, första halvan var helt ok och den andra var ok förutom de sista tio minuterna då jag nästan kröp fram.
När jag var klar så kallade 10K Runner mig ett Pro! Ja, men nej, kanske inte. Men kanske en dag. 😉 Nu ska den här trötta och ledbrutna kroppen få lägga sig och sova.
Nr 43 av #blogg100.
It’s not the life I thought it would be
But I’ll be alright
I know I will be
Raderna ovan kommer från en gammal favorit, Favorite things med Beth Hart. Jag har ofta tagit just dessa rader till mig, för livet blev ju inte som jag planerat precis. Eller kan man planera sitt liv, ja, till viss del kanske… Jag fastnade första gången för denna låt när jag snart skulle fylla 30, jag var nyskild och student – och barnlös. Det var verkligen inte så jag hade planerat livet, men nu var det så det var och jag försökte verkligen ta till mig tanken att det skulle bli okej i alla fall.
Lyssnade på denna låt på väg till jobbet idag, kände att jag behövde ta till mig de där raderna igen. Många barnbesked runt omkring mig nu och hur glad jag än blir för varje ett av dem så finns sorgen där över det som inte blev. Som ett litet hugg i ryggen varje gång, glädje för någon annan blandas med sorg för mig själv.
Barn är inte allt, säger de som vet. Och jag vet detta också, egentligen. Ibland är den vetskapen lite längre bort. Sen försöker jag tänka på alla saker som jag inte kommer föra vidare och tänker att det nog är tur ändå. För ett framtida barn slipper mina medfödda knäproblem till exempel, eller mina defekta synnerver… Sen tänker jag tanken som var min stora skräck när jag var yngre, tänk om jag skulle bli som henne, min så kallade mor, och låsa in leksaker för att barnet inte skulle stöka till sitt rum. Nu behöver jag inte fundera på det.
Så vad vill jag säga med detta, att allt kommer bli bra? Jo, för så kommer det bli. Jag har mina svackor, visst, men i slutändan så kommer det nog ändå bli bra – I’ll be alright, I know I will be.
Nr 42 av #blogg100.
Tiden går och på fredag är det 12 veckor sedan jag fyllde år och allt det jobbiga hände. Hur som helst, jag firade min födelsedag med att köpa sushi med mig hem och åt den här i min ensamhet… I min mysiga och sköna favorittröja.
Tolv veckor och jag har inte använt tröjan och inte ätit sushi än, trots att jag varit sugen. Men jag tänkte slå på stort på fredag och göra båda sakerna, hur nu det ska gå. Jag är ledig så jag tänkte passa på då. Fånigt kanske, men det här har vuxit till oöverstigliga berg för mig – dags att ta tjuren i hornen. Det är bara sushi och det är bara en tröja.
Nio veckor har gått sedan jag la om kosten och bestämde att nu var det (återigen) dags att ta tag i vikt och träning. Vågen hade krypit upp mot högre siffror, först i långsam takt och sen i allt högre. Jag var nästan uppe i den startvikt jag hade när jag klev in hos Viktväktarna 2001. Den gången, den där första gången, gick jag ner 23 kg. Jag var nästan i mål, bara fyra kilo till och jag hade nått min målvikt som jag då hade satt till 63 kg. Det här var när jag och exmaken var mitt inne i de tunga åren, det vill säga vi försökte bli gravida och jag besökte Reproduktionscentrum var och varannan vecka. Vid ett av de besöken fällde en av doktorerna en kommentar som gjorde att jag tappade motivationen till viktminskning och återföll i mitt tröstätande beteende. Och var det något jag hade så var det anledningar till att tröstäta.
Åren gick, jag gick upp några kilon, gick ner några få, gick upp igen…detta utan att försöka göra något åt vikten. Jag orkade inte, jag mådde dåligt, dels på grund av barnlösheten och annat som pågick i mitt liv men också för att jag gick upp i vikt. Har ju aldrig varit särskilt förtjust i mig själv eller mitt utseende och inte blev det bättre när jag blev tyngre och tyngre. Och ju tjockare man blir destu mer äter man, ingen tycker ju om en ändå….bara att fortsätta äta alltså.
Hur som helst, under årens gång har jag gjort fler försök med Viktväktarna, jag har ätit GI, kört strikt LCHF men alla dessa försök och slutat med att jag gett upp. Eller nej, inte gett upp, inte orkat fortsätta, det har runnit ut i sanden och jag har snabbt varit tillbaka till mina gamla vanor.
Så hur lång tid brukar de ta innan jag ger upp? Allt från en månad till tre, ungefär den period som jag är inne i nu. Förra veckan skrev jag om hur jag kommit in en svacka när det kom till matlagning, är det början till slutet? Jag har gått ner nästan 7 kg, så brukar det vara när jag ger upp, eller där omkring. Så är det nu jag ger upp, är det nu jag ger efter och börjar vräka i mig alla dumheter igen? Det får inte vara det, det ska inte vara det.
I helgen tittade jag fotografier från i somras när vi var på semester. Jag vägde då ungefär, eller ganska exakt, som jag gör nu…och när jag såg hur jag såg ut. 🙁 Inte kul. Så istället för att vara nöjd med vad jag åstadkommit de här veckorna, så känner jag mig bara stor och ful….ungefär som vanligt alltså.
Överdrivet negativ? Jo, visserligen. Men det här är tankar jag kämpar med dagligen, det här att jag inte duger, att ingen tycker om mig. Och jo, jag vet att de inte stämmer, att det faktiskt finns människor som tycker om mig, som faktiskt tycker att jag duger, att jag är rolig, snäll, och allt det där. Men det är alltid lättast att tänka i negativa banor, gamla invanda banor som funnits där sedan barndomen.
…och tur att jag åker på semester ensam i sommar, ingen kommer ta fotografier på mig! 😀
Nr 41 av #blogg100.
Så är det. Jag är ensam.
Ibland är jag trött på att vara stark, tycker oftast inte att jag är det heller. Jag är en överlevare. Jag kunde ha varit något annat, jag kunde varit någon som tog den enkla och fega utvägen, men det gjorde jag inte. Hur som helst, det var länge sedan jag överhuvudtaget hade sådana tankar…typ 20 år sedan. Som sagt, tiden går. Ja, det kan nog hända att jag blev lite deppig så här på kvällen, och jag förstår inte varför. Nyss skrev jag på twitter att jag inte var ledsen…
Raderna kommer från en gammal favorit, Fragile med Delta Goodrem.
