Den första Ofrivilligt barnlösas dag i Sverige har passerat och förhoppningsvis har några fler fått upp ögonen för att det faktiskt inte bara är att ”skaffa” barn. Det är så många som tror att det är något som går att planera in i sitt tidsschema precis där man vill. Genom att berätta min historia vill jag visa att det inte alltid är så. Att det inte alltid slutar lyckligt.
När jag var 20 så började min menscykel bete sig underligt, från att tidigare varit regelbunden som en klocka så försvann bara mensen en månad. Inte heller nästa kom den, och inte heller nästa efter det. Men sen. Sen kom den med besked och jag blödde i fyra veckor i rad. Motvillig som jag är att gå till doktorer av något slag (ja, jag var sån redan då) så tog det ett tag efter det innan jag uppsökte gyn. Jag hade precis träffat han som skulle bli min man (numera exman) så både jag och gynekologen tyckte det var en bra idé att börja med p-piller, vilket jag också gjorde.
År 2000 var året då jag skulle bli fru och eftersom exmannen tyckte att det var viktigt att vänta med att ”skaffa barn” tills efter man hade gift sig så väntade jag tålmodigt på att det skulle bli augusti och vår bröllopsdag. Jag åt fortfarande p-piller och när min sista karta tog slut i april så tyckte jag att det var dumt att ordna ett nytt recept bara för att vi inte var gifta än. Och dessutom, hade jag läst, kunde det ju ta lite tid ändå så vi skulle säkert inte hinna bli gravida innan vi gifte oss. Jisses, vad det visade sig att jag hade rätt.
Min mens kom till en början lika regelbundet som den hade gjort innan jag fyllde 20, det vill säga de två första gångerna men sen så började den uppföra sig konstigt igen. Fast då såg jag ju det inte så, jag trodde att jag var gravid för vad annars ska (vill) man tro när den inte kommer när den ska. Men nej, testet var negativt, men jag var vid gott mod ändå och tänkte att det var ju tur för hur skulle det annars gå att äta malariaprofylax för vår resa till Bali.
Bröllopet kom och gick, min kropp betedde sig lite som den ville…det vill säga att jag blödde i 14-68 dagar för att sen hålla sig borta i 2-3 månader. Vi förstod ju att detta inte var normalt så jag uppsökte Kvinnokliniken på sjukhuset och min läkare tog lite blodprover nu och då, gav mig lite tabletter för att framkalla ”normala” blödningar lite nu och då samt gjorde lite vaginala ultraljud (VUL) nu och då. VUL:en visade att jag visserligen hade normalstora äggblåsor i bland men att det oftast visade sig att det fanns follikelcystor på någon av mina äggstockar, det vill säga en äggblåsa som fortsatt växa.
Efter ett tag tyckte min gynekolog att det kanske var dags att han remitterade upp oss till Reproduktionscentrum för att vi skulle bli ordentligt utredda. Sagt och gjort, efter några månader fick vi komma dit. Nu började en tid med otaligt antal behandlingar av olika de slag. Det var cykler med Pergotime, både med och utan ägglossningsprutor och inseminationer (för det visade sig att problemet inte bara fanns hos mig, även problemen på den manliga sidan inte hade varit några problem om jag hade fungerat normalt). Det visade sig att inte bara hade ägglossningsrubbningar utan jag hade även för kort lutealfas, det vill säga tiden mellan ägglossning och nästa mens, så jag fick medicin mot det. En vanligt försök kunde se ut så att jag från dag 5-10 åt Pergotime, dag 12 var inne på VUL och eventuellt fick ägglossningspruta, dag 13 och några dagar framåt skulle vi ”vara tillsammans”, från dag 14 ta medicin för att förlänga lutealfasen, sen otåligt och nervöst väntan på ”icke-mens”. (Jag kan komma ihåg dagarna fel, det var trots allt ett tag sedan och jag har gjort mitt bästa för att glömma bort.) Under den här tiden har jag för mig att min fd svärmor sa åt mig att jag inte skulle tänka på det, men hallå, med det schemat – hur skulle jag inte kunna tänka på det?!
Jag träffade många doktorer och fick dra min historia många gånger för inte orkade de läsa min journal. Till sist fick jag träffa en vikarie som tyckte att det var underligt att vi inte blivit uppsatta i IVF-kön eftersom vi försökt i 3 och ett halvt år, varav 2 år på Reproduktionscentrum. Ett halvår senare fick vi börja och det beslutades på en gång att det var bäst med tanke på den från och till dåliga spermiekvalitén att vi skulle göra ICSI. Om vi nu kom så långt, för det visade sig att jag hade svårstimulerade äggstockar med den vanligaste metoden (med nedreglering med hjälp av nässpray och sen dagliga hormoninjektioner). Tre gånger fick vi avbryta stimuleringen innan äggplock eftersom jag endast fick 2-3 äggblåsor ihop med en eller två stora cystor. Jag kan inte förklara hur jobbig denna tid var, men ni som varit med om att avbryta innan äggplock kan nog förstå. Samma termin som vi fick avbryta tre behandlingar så hade jag börjat läsa till sjuksköterska och jag kan nu i efterhand inte förstå att jag klarade mig i genom alla sex terminer med tanke med allt som pågick under den åren.
Hur som helst, barn är inget man kan ”skaffa” på sommaren för då stänger dessa kliniker. Innan sommaruppehållet fick jag höra att jag var en besvärlig patient och att de diskutera mig på ett möte för att se om det överhuvud taget skulle kunna hjälpa oss. I slutet av sommaren fick jag ett samtal att de ändå ville försöka en gång till, men nu med en annan metod då jag inte behövdes nedregleras. Sagt och gjort, jag började med sprutor (en på morgonen och sen en på kvällen) och det fungerade. Helt plötsligt hade mina motvilliga äggstockar 7 fina äggblåsor och ett äggplock blev av!! Mina 7 ägg fick en spermie var inseminiserade i sig, resultatet blev fyra fina embryon varav ett fick jag tillbaka och ett var tillräckligt bra för att frysas. Nu var det bara vänta och se om det ville stanna hos mig, hos oss.
Men inte ska livet vara enkelt. Fem dagar innan testdag började jag blöda och när testdagen var inne så störtblödde jag och testet var givetvis negativt. Eftersom det vi hade ett fint embryo i frysen så var det dags för frysförsök efter det och vi valde att vänta lite längre eftersom jag skulle ha praktik och jag inte ville ha den ytterligare stressen som ett frysförsök medför just då. När det var dags var vi båda förväntansfulla för denna gång måste det ju bara lyckas, det måste det ju. Men vårt lilla embryo klarade inte upptiningen. Stor sorg. Att det inte klarade sig och det inte blev någon återföring var nog något av det jobbigaste under hela resan.
Reproduktionscentrum var så nöjda med att de hade lyckats stimulera fram 7 äggblåsor så de var villiga att köra samma behandling igen. Denna gång gick det inte så bra, det blev bara 4 blåsor men ett äggplock blev det ändå och resultatet var magra 3 ägg. Samma visa igen, varje ägg fick en fin spermie i sig men denna gång delade sig cellerna inte som de ville men de på Reproduktionscentrum trodde ändå att de nog skulle hinna bli fina till återföringsdagen. Så nervös jag var, fredagen den 10 december 2004. De hade sagt att de skulle ringa mellan 9-9:30 ifall det inte skulle bli av men inget samtal kom. Jag jobbade ett kort pass och slutade vid lunchtid för att hinna i tid till kliniken. Jag skuttade ner till omklädningsrummet, sjungandes. Det var 45 minuter kvar tills jag skulle vara ”gravid”, ruvandes, med långa dagar kvar fram till testdagen.
Då. Telefonen ringer. Det är en doktor. Från kliniken. Tyvärr, säger hon. Inget är tillräckligt delat för att få tillbaka, det blir ingen återföring. Obeskrivlig smärta. Men, säger hon, vi är villiga att ge er ett nytt försök med egna ägg eftersom de var så bra resultat den första gången. Sen blir det äggdonation.
Men det blev aldrig något nytt försök. En månad senare berättar jag för min man att jag inte vill längre. Jag vill inte stanna i vårt äktenskap. För alla de åren, alla 5, hade drivit oss i sär. Vi levde separata liv men under samma tak, det som höll oss samman var våra hundar och våra försök att bli gravida. Jag kunde inte fortsätta så. Jag ville inte fortsätta så.
Nu 2011 är jag fortfarande ofrivilligt barnlös. Jag har varit gravid, spontant (ett under enligt Reproduktionscentrum), men fick missfall. Så grymt. Min kropp krånglar lika mycket fortfarande med långa blödningsperioder. Barnlösheten gör fortfarande från och till lika ont. Ibland är det lättare, ibland svårare, men man lär sig att leva med det…eller överleva. Vill jag fortfarande ha barn? Svar ja. Men åren går och jag har sedan många år tillbaka accepterat att chansen är liten att det kommer att bli så. I år blir jag dessutom 36, åren springer ifrån mig.
Det blev en lång historia och jag är tveksam om någon orkar läsa den. Men jag skrev den mycket för mig själv, ibland är det så skönt att få ord på det man tänker, känner och har varit med om. Under de jobbiga åren, som jag brukar kalla dem, så bloggade jag men den finns inte längre kvar online eftersom min exman inte kände sig bekväm med att den låg ute efter vi hade separerat.
Jag orkar inte korrläsa så jag misstänker att det förekommer stavfel och diverse konstiga formuleringar vilket ni får ha överseende med. Det blev även mest ”tekniskt” beskrivet, eller vad man ska kalla det, bara fakta men inga känslor, så som jag oftast pratar om det när jag pratar om de jobbiga åren med andra. Vill du läsa mer om min barnlöshet så finns de inläggen samlade här.
Läs gärna andras inlägg: Wilda Mathilda, Längtan, Du + Jag och framtiden, Fröken Solstråle, Tonci, EVL, När ett plus ett blir tre, Tea, Anna.
