Lustigt hur det kan vara, en dag vaknar man och mår toppen, man är glad, livet känns lätt. En annan dag, som denna till exempel, vaknar man med gråthuvudvärken kvar sedan dagen innan och tårarna är inte långt borta. Detta år då jag mått så bra för att sen falla tillbaka på en mer normal nivå, jag var inte förberedd att snubbla, inte beredd att ramla ner i ett hål. Tror inte jag har nått botten utan hänger på kanten och håller fast mig för glatta livet, för jag vill inte ner till botten – jag vill INTE!
Så varför detta, varför nu? En dum kommentar från en familjemedlem, angående barn. Jag som alltid varit öppen med barnlösheten med vänner och här på nätet, har inte varit lika öppen om det med min familj. De vet inte hur hårt det har tagit… Så när jag umgås med min familj så visar jag inte att jag tar åt mig utan jag fortsätter att vara den som de är van vid, den glada och bubbliga. Sen när åter igen kommer hem till tryggheten så kommer reaktionen. Och jag var inte förberedd, jag var verkligen inte det. Men i ett slag var den förbannade barnlösheten så nära igen och jag kände mig så liten och ensam.
Och hur kommer det sig egentligen att man när man är ledsen/deppig lyssnar på musik som förstärker den känslan, istället för att lyssna på glad peppmusik? En av mina absoluta favoritfilmer är Gladiator och jag gråter alltid lika mycket när Maximus dör, spelar ingen roll hur många gånger jag sett filmen. Jag kan till och med gråta när jag hör vissa låtar från filmen, en av favoriterna är ”Now we are free” (inte bästa versionen men den duger också)…lyssnar på den nu, så bra.
Det regnar inte för tillfället, otroligt nog, så det är dags för morgonpromenad nu.
