Hoppfull.nu

…och en pappa fattigare. Eller en pappa fattigare har jag ju varit sedan i december och angående ett arv rikare så var det bara halva arvet som vi fick idag, allt i enlighet med pappas testamente. Fast helst av allt hade jag sluppit att få arvet utbetalat idag och haft pappa kvar i livet, hade helst sluppit varit med om att han dog så ung när alla på hans sida släkten blir så gamla.

Hur som helst, tack vare en ursnäll kollega så behövde jag inte åka in till jobbet för att jobba några timmar på kvällen – jag är henne för evigt tacksam och jag hoppas deras kväll blev lugn. Jag slapp därför känna mig stressad över tiden, var tillräckligt stressad som det var ändå, och allt drog verkligen ut på tiden på grund av att juristen inte var så förberedd som hon kunde ha varit. Men nu är det gjort i alla fall och det känns bra att ha det avklarat, eller pappas bankfack finns kvar att gå i genom eftersom styvmor inte hade tänkt på att ta med sig nyckeln.

Lunchade med syster innan. Åt en sallad på ett ställe där ”salladerna skulle vara sååå goda” och syster blev helt lyrisk, men jag var inte lika nöjd. Min kloka syster sa att hon funderade på att köpa något smycke av en del av arvet, att ha som ett minne eftersom hon inte ville ha någon av pappas klockor. Eller ville ha, det kanske hon vill men hon skulle inte använda den utan min systerson skulle nog få den i så fall. Min styvmor tycker dock det är lite jobbigt att pappa bara hade två ”fina” klockor eftersom vi är tre barn, hur man än gör så blir ju någon utan. Jag däremot tycker det är självklart att det är syster och bror som ska ha var sin klocka eftersom 1. bror kan använda den själv 2. syster har en son som kan använda en. Jag däremot skulle inte använda den utan klockan skulle bli liggande i en låda, jag har ju (och kommer aldrig att få) en son som skulle kunna använda den. Tyvärr.

Så jo, ett smycke kan jag också tänka mig att köpa som minne. Ett armband närmare bestämt så därför surfade jag in på Efva Attling och det lutar nog åt att det blir två armband. Det första blir Mini Pencez Bracelet som har texten ”Pencez de moy” (Tänk på mig) ingraverat. Armband nummer två blir Mini Twosome Bracelet med texten ”Amor vincit omnia” (som så klart betyder Kärleken övervinnar allt).

Syster var också nervös inför dagen och tyckte att det skulle bli jobbigt. Till skillnad från mig så tyckte hon att det skulle jobbigt eftersom huset försvinner (tillhör ju min styvmor nu) och att det typ skulle vara det sista av pappa, att allt av honom nu skulle vara borta. Kan ärligt talat säga att jag inte har tänkt den tanken, men så har ju jag helt andra minnen av och från det huset än vad min syster har. Hon bodde aldrig där, till skillnad från mig och min bror. Alla hennes dåliga minnen är främst kopplade till det hus som vi bodde i när hon var liten, en tid som jag nästan hel har förträngt eller var för liten att minnas. Men det hus som ”försvann” nu minns jag allt för väl, har alldeles för många dåliga minnen från det huset…och den tiden. Så dåligt som jag har mått där, så ledsen jag varit, så många tårar – bara glad att slippa det. Visst finns det även bra stunder att minnas men de dåliga tar överhanden. Som till exempel minnet av hur jag en kall snöig vintermorgon springer ut i bara nattlinnet för att skrika på pappa när han börjat klyva ved klockan 7, självklart hade han redan börjat dricka. Så arg jag var, så ledsen…och kall om fötterna eftersom det var snö på marken, men det märkte jag inte förrän jag kom in.

Och ändå saknar jag honom, för trots allt så fanns han alltid där för mig. Stod ut med mig när ingen annan gjorde det. Var stolt över mig när ingen annan var det. Älskade mig när ingen annan gjorde det, trots att jag nog aldrig förtjänade det.

Att han inte längre finns, jag kan fortfarande inte förstå det. Pappa, jag saknar dig.