Kategori: om längskidåkningen

Starten Tjejvasan 2015

Filmade en lite från Tjejvasan med min GoPro men tyvärr fick jag batteritorsk eftersom jag tydligen inte hade laddat batteriet helt. Jag hade även min fjärrkontroll för första gången och jag hade tänkt stänga av kameran efter ett par minuter efter starten men det hade jag tydligen misslyckats med, så inte konstigt att batteriet dog. Jag har ju filmat med den förr men jag har aldrig försökt mig på att redigera ihop något med GoPro Studio förut så resultatet blev sisådär. Har förresten gjort fonten själv.

Hur som helst, en liten film från Tjejvasan. Håll till godo! 🙂

›› 4/100 #blogg100

Tjejvasan 2015

Ja, vad ska man egentligen säga om detta lopp? Jobbarkompisar har frågat mig idag hur det gick och mitt svar har för det mesta varit att jag kom i mål. Men det var ju mer än så men jag har inte orkat pratat så mycket om det idag, mest för att jag varit så trött. Mest psykiskt, av någon underlig anledning. Jag lovar, hade något gått mig emot idag så hade jag satt mig ett hörn och storgråtit. Mitt pass på salen, och även en av de jobbarkompisar jag kommit närmast sa att han inte riktigt kände igen mig idag och undrade om det var något som hade hänt. Jag fick förklara att jag bara var trött, för så var det.

Men tillbaka till loppet, min andra Tjejvasa. Nytt för i år var ju att jag denna gång bor i Mora och på grund av det har hunnit med lite mer skidåkning även om fokusen har legat på löpträningen. En annan nyhet var även att min storasyster skulle åka detta år plus att en jobbarkompis från gamla jobbet. Och eftersom jag bor här så bodde båda hos mig trots att min syster är allergisk mot mina katter. Maria var även här, för att även denna gång vara min (vår) serviceperson.

I år startade jag i ett tidigare startled än förra året, så redan 10:30 gick min start. På grund av köer så kom vi sent fram till starten, jag tror vi var där cirka 10:17 men jag hann trots detta med att starta med mitt startled även om det blev lite stressigt. Och sen bar det alltså iväg på de tre milen ner mot Mora, inte en helt behaglig resa om man säger så. Förutsättningar var usla förra året och jag tycker faktiskt det var värre i år. Visst, spåren var bättre detta år, det vill säga där det fanns spår.

Min sista tur innan Tjejvasan tog jag i Vasaloppsspåret, det var en lagom kall dag med perfekta spår. Jag åkte två mil och allt kändes så bra, jag var inte ens trött när jag kom tillbaka till bilen. Den senaste tiden har det dock varit töväder och så var det även i lördags. Jag var trött efter fem kilometer. De första kilometrarna var spåren hyfsade, relativt hårda och höll bra, men sen blev snön mjukare och spåren blev sladdriga. Backarna var sönderplogade, två isiga rännor med höga vallar med lössnö på båda sidor.

Skidorna hade jag detta år lämnat in till VasaSvahn, så hade även min syster gjort. Ingen av oss var nöjda med våra skidor, båda hade bakhalt och jag tyckte även mitt glid var sisådär. Smørrebom helt enkelt. Förra året var jag stolt över att jag vågade åka nerför alla backar, i år blev det inte så. Efter ha ramlat i två backar så gick jag ner från den plats där jag ramlade plus att jag gick ner för min favoritbacke, jag hade ingen lust att försöka ta mig ner i bland alla andra i de två isiga spåren. Ja du, de där fallen, tre stycken blev det. Ett av dem, det sista, var på egen klantighet: i slutet av en backe ”snubblade” jag till i spåret och ramlade. Mycket klantigt. Det första fallet var för att undvika en hög med åkare som ramlade alldeles framför mig, bättre att jag ramlar själv en att jag åker in i andra. Den andra gången jag ramlade var det fall som var läskigast, eller det kanske är fel ord. Jag plogade mig ner för en backe efter Hökberg, det gjorde ju alla så det var kö nerför hela backen. Tjejen framför mig får nästan tvärstopp men ramlar inte. Eftersom det är isgata så hinner jag inte få stopp på skidorna och på något sätt så faller jag pladask på magen. Inte att rekommendera kan jag meddela.

Vid 15 km var jag redo för att kliva av och inte fortsätta, men det var ju inte något alternativ. Fästet var obefintligt, jag hasade mig fram alldeles för långsamt för att jag skulle vara nöjd, jag var less och trött. Jag surade och bestämde mig för att lägga av med träningen helt. Men jag fortsatte och längs vägen ökade väl hastigheten lite. Jag åkte och räknade på vad för sluttid jag kunde få. Jag hade på förhand bestämt mig för mina mål för dagens lopp, var förutsättningar bra så skulle jag åka under 4 timmar men de var det ju inte. Om förutsättningar inte var bra så skulle jag åtminstone vara 45 minuter snabbare än förra året. Hur det gick? Det berättar jag sen.

Från Moraparken och in mot mål blev spåren rejält blöta och på ett ställe var asfalten framme, vilket får mig att fundera över hur spåren kommer att hålla i helgen när Vasaloppet går. Idag åkte en fd jobbarkompis Öppet spår och hon sa att det inte hade varit bra spår idag…

Det var riktigt härligt att komma i mål men upploppet kändes mycket tuffare nu när den lilla puckeln var borta, man kunde inte bara glida in i mål längre. I mål väntade Maria som berättade att min syster hade gått i mål bara någon minut före mig. Då kanske jag ska berätta att hon startade en timme efter mig. I mål jobbade även en av mina kollegor från jobbet som sjuksköterska, fick en stor kram och det kändes riktigt bra att se (mer än) ett bekant ansikte!

Mitt mål att vara 45 minuter snabbare än förra året, det målet nådde jag tyvärr inte riktigt. Min sluttid blev 4:34:50, förra årets tid var 5:13:55. …så helt nöjd är jag inte, men jag gjorde det. Första etappen i min bonustjejklassiker gjord. Nästa år blir det inte Tjejvasan, nästa år blir det Öppet spår. Galet, helt galet.

›› 2/100 #blogg100

Tjejvasan 2014

Jag gjorde det! Första loppet i mitt mål för året, det vill säga Tjejklassikern, är avklarat. Måste säga att hela loppet känns overkligt så här en vecka senare, det har känts overkligt varje dag som passerat denna vecka. Men låt mig säga så här, det kändes verkligt de där (många) timmarna som jag befann mig mellan Oxberg och Mora.

Jag startade i den sista startgruppen så min start gick 12:45 och alltså behövde vi, jag och Maria, inte stressa på morgonen. Klockan ringde vid 8-tiden och jag kan inte påstå att jag sov många timmar den där natten. På med kläderna, sen gröt till frukost och efter det frisyrfix – det blev flätor under mössan. I bilen och sen iväg till Tjejvasanstarten! Så nervös jag var och vilken ångest jag hade, vad var det egentligen jag hade gett mig in på? Hur skulle det vara? Skulle det finnas några spår med tanke på det varma vädret? Skulle jag orka?

Ångest

Framme vid starten i Oxberg hämtade jag ut mina skidor som jag lämnat in för vallning kvällen innan. Maria och jag knatade sen låååångt bort från startlinjen där (tror jag) det snart var dags för startgrupp 14 att få ge sig fram mot startlinjen. Var på toa några gånger och skuttade omkring nervöst (vilket filmades av Maria) något som kanske kan kallas för uppvärmning….sen var det dax att ge sig in i startfållan. Hamnade långt bak och så fort jag ställde mig på skidorna så kände jag att fästet inte var det bästa, det skulle med andra ord bli långa 30 kilometer – skulle jag bli sist?! Efter några minuter släpptes vi fram mot startlinjen och några minuter efter det gick startskottet och vi gav oss iväg.

Backarna upp mot Oxberg var tunga, min kondition är och har aldrig varit bra när det kommer till backar. Men upp kom jag fast jag ramlade en gång, mitt enda fall och jag är glad att det kom på vägen uppför en backe och inte nedför. Och hur var det med fästet? Inte bra, men jag hade ändå bättre än många andra. Det var många som stannade efter en kilometer och vallade om, och det var även många på andra ställen längs banan och vid Hökberg som vallade om. Jag gjorde det inte och när det började bli kallare på eftermiddagen så blev fästet även lite bättre. Men det blev mycket stakning och de gånger då man kunde diagonala så var jag så trött så det blev mest stappling på skidor. Både Hökberg och Eldris passerades, vid sistnämnda blev det både buljong och Vasaloppbulle (om än några tuggor för något degigare var det länge sedan jag smakade). Och nio kilometer – Vasaloppsmålet! Medalj runt halsen. Underbart!

Blandade tankar under loppet: F*n uppförsbacke! Hjälp nerförsbackar! Det här är inte kul! Varför gör jag detta? Varför gör jag sådana här dumheter!? Har jag inte åkt en kilometer snart? Ja, bara ** kilometer kvar! Uppför, igen?! Ja ja, ju långsammare det går igår, destu lättare blir det att slå min tid nästa år. Jag orkar inte. Pepsi Max, kanelgifflar, medalj om halsen. Jaaaaa, jag är i mål! Jag gjorde det.

Så här skrev jag om mitt lopp på Funbeat:

Tjejvasan 2014 – Min första Tjejvasa. När jag kom i mål sa jag till Maria, min ”allt i allo (förutom vallare)” att Tjurruset kunde slänga sig i väggen, detta var mycket jobbigare. Jobbigt redan i de första uppförsbackar där jag hade mitt första och enda fall. Är mycket nöjd att jag vågade åka i alla nerförsbackar och inte tog av mig skidorna som många andra gjorde. Lyckades hålla mig på benen men mot slutet var benen stela och spåren helt borta så det blev att ploga sig ner och hoppas att det skulle gå bra, Sista milen jobbigast, främst sista 7 km som gick på ren vilja. Mitt mantra som snurrade i huvudet var: Pepsi Max, kanelgifflar, medalj runt halsen. Visste att Maria väntade med det i målet. Skidorna var sisådär, lite bakhalt i stort sett hela vägen men bättre mot slutet. Tekniken urusel på grund av detta, mer gång på skidor än diagonalåkning så det blev mycket stakning. Vallade inte om, vilket många gjorde redan efter 1 km. 7760 startade tyckte jag de sa i en filmsnutt på Vasaloppets hemsida, 6866 i mål, min placering 6687 – jag kom inte sist. Det bästa: Eldris med buljong och vatten och trevliga funktionärer, trevlig stämning i spåret och så klart målgången! Efter loppet trött i hela kroppen, inklusive käkarna så jag måste åkt och spänt mig, det var till och med jobbigt att tugga mina efterlängtade kanelgifflar. Dagen efter förvåningsvärt pigg i kroppen och ingen träningsvärk. Den enda skavanken var ett (lite) svullet vänsterknä men det är kanske inte så konstigt med tanke på att det krånglat sedan jag var liten. Sluttanke: känns overkligt att jag faktiskt gjort det, helt galet. Satsar på bättre tid nästa år!

Medaljen och jag

Det tog 5 timmar 13 minuter och 55 sekunder, nästa år ska jag slå den tiden.

›› 1/100 #blogg100

Min ”helg”

När man arbetar inom vården så infaller ens helger inte alltid när alla andra har helg. Min helg började på söndagseftermiddagen och den var verkligen efterlängtad. Efter skidhelgen i Sunne och sen jobb alla dagar förutom en ledig dag så var jag i behov av ledighet. Men, säger du, du var ju ledig en dag. Jo visst, men en dag räcker inte för mig. Det kanske räcker om jag inte har några aktiviteter inplanerade och jag bara är hemma hela dagen i ensamhet och inte har så mycket för mig. Denna torsdag var inte lugn och stilla utan jag hade först planer på att komma ut och åka skidor, vilket jag också gjorde, och sen ett biobesök med en jobbarkompis. Roliga saker förvisso, men jag behöver ensamheten och den vila som blir av att inte göra något. Tror detta kom efter jag stressade sönder mig när jag jobbade på akuten, för jag kan inte minnas att jag var så här innan.

20140121-231148.jpg

Hur som helst, min helg började alltså på söndag eftermiddag och bestod sen av två lediga dagar – så skönt. Sen jag stämplade ut från jobbet så har jag badat tre gånger, läst tre böcker (de ovan), tvättat fem maskiner tvätt, fixat matlådor inför veckans resterande dagar plus åkt 23,41 km på mina fina längdskidor.

Tjugotre kilometer och fyrahundratio meter. På konstsnö, på en runda på 600 meter. Det blir en hel del varv. Återhämtningsrådgivaren på min nya pulsklocka säger att min återhämtningstid är 62 timmar, men det gör inte så mycket för jag har inte tid att komma ut något förrän på fredag och då planerar jag att ta mig ut och springa. Vid tre tillfällen har jag åkt skidor sedan jag kom hem från Sunne och jag kan se en förbättring när det kommer till teknik och ork. I torsdags och idag åkte jag ganska så exakt lika länge (torsdagens runda var 40 sekunder längre), idag hann jag 1,08 km längre! Kul! Men jag försöker tänka på vad Christer och Martin sa på kursen: ”Stressa inte!”

Ny pulsklocka

Idag kom min nya Garmin Forerunner 620 äntligen hem till mig, i en onödigt stor kartong. Har inte undersökt den något närmare än och på dagens tur på längdskidor så fick min gamla Garmin följa med.

20140116-231340.jpg

%d bloggare gillar detta: