…en journal, var skulle jag gömma mig då? Ska till doktorn på torsdag och tänkte då att jag kunde ta med min journal från Uppsala med mig men jag kan verkligen inte hitta den. Inte för att det spelar någon roll, vill den nya doktorn läsa dem så kan han skicka efter den. Och annars då? Jo, jag börjar bli lite nervös, ser inte alls fram emot det. Rädd att jag återigen ska träffa en doktor som inte lyssnar.
Ja, ja, det visar sig.
Nr 77 av #blogg100.
I 75 dagar har jag nu bloggat varje dag, ganska imponerande för att vara jag och den svacka jag befann mig i innan jag började med denna utmaning. Oftast har det inte varit något problem att komma något att skriva men de senaste dagarna har det ändrats, finns plötsligt inget att som vill komma ut genom mina fingrar. För vanligtvis är det så, jag behöver inte tänka utan jag bara låter fingrarna jobba och ut kommer mina tankar. Skulle kunna säga att det inte händer så mycket i mitt liv för tillfället, och jag skulle egentligen inte ljuga, men saker att skriva om brukar det finnas ändå. Det här att jag inte känner mig bekväm att skriva om vad som helst, något jag nämnt tidigare, hindrar mig att skriva om vad jag tänker på…och kanske är det bra, kanske är det inget jag behöver häva ur mig här. Men jag tycker inte om att känna mig begränsad, jag vill kunna skriva vad jag vill och funderingar har funnits att börja om någon annanstans och blogga anonymt. Men jag vill inte det, jag trivs med Hoppfull.nu. Kanske är jag inte så hoppfull som jag vill vara för tillfället, men jag vill komma dit igen och det är även mitt mål – hur tufft det än kan kännas ibland.
Så inlägg 76 handlar alltså om hur jag först nu känner att inspirationen börjar ta slut. I början av utmaningen tänkte jag i blogginlägg, det gör jag inte nu. Kommer jag hoppa av utmaningen i förhand? Svar: Nej! Har jag kommit så här långt så ska jag gå i mål. Envis som synden, det är jag det. 🙂
Nr 76 av #blogg100.
Sitter vid köksbordet och surar över att min soffa inte hann komma denna vecka som utlovat, tidigast tisdag är det senaste budet. Tur att jag tycker om mitt köksbord men det går inte att jämföra med en soffa när man vill kolla på film. På tv visas sötfilmen Enchanted, en fånig liten film men som är lite mysig ändå.
Och ja, jag är på bättre humör än vad jag var på igår kväll.
Nr 74 av #blogg100.
Härom dagen, tror det var i måndags, kände jag mig som Hoppfull igen. Idag känner jag mig som nattsvart. Mitt humör har alltså fortsätt att gå upp och ner, denna kväll tillåter jag mig att se världen i svart. Mitt huvud skriker om godis och sötsaker, hade jag haft ett halvt kilo smågodis hade jag satt i mig det på en gång. Men som tur var har jag inget hemma och affären har stängt.
Ikväll tillåter jag mig att se världen och livet i svart, ibland måste man det. Jag tänker dock inte tillåta mig att falla för djupt ner i det svarta och sköna, i morgon ska jag få det att vända igen. Jag vet inte hur, bara att jag ska. I morgon ska jag se världen i färg igen, kanske kan en löptur få mig på bra humör igen. Vem vet, det fungerar ibland.
Men just nu bara svart, kanske skulle ha en till domän och blogg som gick åt nattsvart och låta denna bara vara hoppfull. Tanken har funnits förr, delvis för att jag velat ha en blogg där jag mer kunde skriva vad jag verkligen känner och tänker. Visst, jag är öppen här, men allt kan jag inte skriva här längre på grund av vilka som läser. För ibland sårar ord, trots att det kanske inte är meningen…
Nr 73 av #blogg100.
