Ack, denna händelserika dag! Först sova förskräckligt hela natten på grund av min eländiga hosta som fick mig att springa upp flera gånger för att kräkas, så trevligt och avkopplande så. Sen sova hela dagen på soffan, vaken endast kortare stunder. Och sen avsluta kvällen med att betala räkningar eftersom lönen ramlade in på kontot idag.
Ja, vad ska man säga, mitt liv är fantastiskt. Verkligen.
›› 26/100 #blogg100
Den här ensamheten som jag i oftast tycker är ganska tröstande och som jag kan svepa om mig som en värmande filt, den är inte alltid lika rolig. Speciellt inte om man är sjuk och man har slut på Pepsi Max. Eller om man är sjuk, punkt slut. Ingen som kommer och smeker en över pannan och sen hämtar vatten (helst Pepsi Max). Ingen som tvingar en i säng när man suttit/legat i soffan alldeles för länge. Ingen som stoppar om en när man kryper ner i sängen igen.
Så sjukdom och ensamhet går inte hand i hand. Men om nu någon var här och gjorde hälften av de där sakerna så skulle jag säkert bli irriterad ändå. Förutom på just biten med att personen i fråga skulle ha köpt hem mer Pepsi Max åt mig, den biten skulle jag inte kunna vara irriterad på.
›› 25/100 #blogg100
Kände mig hängig redan förra veckan men det blev aldrig något mer än så. Igår kväll när jag gick och la mig mig så hade jag ont i halsen, det hade jag även i morse när jag vaknade men jag kände mig ändå tillräckligt pigg för att gå och jobba. Hade jag vetat hur jag skulle känna mig senare under dagen hade jag stannat hemma.
Kliande och ond hals, snuvig, bihålor som spränger, ledvärk och feberkänsla i kroppen. Toppen. Verkligen toppen. Hade jag kunnat gå hem tidigare under kvällen hade jag gjort det men tyvärr så var det inte möjligt. Nu är jag hemma i alla fall, har ätit lite och tänker nu lägga mig och sova…sen tänker jag sova hela morgondagen.
God natt.
›› 24/100 #blogg100
En dag fylld av typ inget alls, förutom att jag gjorde Dumlekakor på kvällen.
›› 22/100 #blogg100
Jag duger inte! Så känner jag så ofta, men jag vet att det inte är sant. Att ingen tycker om mig, är ofta en tanke som ofta dyker upp. Och självklart vet jag att inte heller det är sant. Men ändå, ständigt detta tvivel. Man kan ju fråga sig varför jag fortfarande trycker ner mig själv på detta vis, men att fråga sig själv det hindrar mig inte från att fortsätta att göra det. När jag, som idag, får höra från två olika arbetskamrater att det tycker om att jobba med mig och tycker om mig så tror jag dem inte. För varför skulle det göra det….egentligen borde jag tänka varför skulle de inte göra det.
Idag har jag varit ut och ätit med 18 andra från jobbet, vi firade av en som ska sluta hos oss (och som fyllde 40 år för inte så länge sedan). Mycket trevligt och god mat, en lyckad kväll helt enkelt. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag inte hör dit och att jag inte passar in. Inget konstigt med det, så tänker jag i alla sammanhang. Men varför gör jag det och varför är det så svårt att sluta tänka så?
Ja ja, orkar inte tänka på det nu. Kan bara konstatera att det var mycket skönt att komma hem till ensamheten igen.
›› 21/100 #blogg100
