Helgen bjöd inte bara på Depeche Mode tillsammans med Maria utan även ett lopp med två av mina löpartjejer. Loppet var STHLM Trail Run som är en del av STHLM Challenge. Som namnet skvallrar om så var gårdagens lopp ett traillopp, något jag inte är så förtjust i men men… Vi hade valt att springa fem kilometer men det fanns också alternativet att springa en mil.
I startavgiften ingick en tröja, en Kermitgrön tröja. Iförd min gröna tröja åt jag hotellfrukost med Maria för att sen bege mig mot bussen ut till startområdet. På bussen mötte jag upp A och K, alltid kul att träffas….om inte annat för att de inte är riktigt kloka. Jaha, och som vanligt blev det en massa selfies och gruppfoton tagna, man måste ju dokumentera att man ska ut och springa. Om vi säger så här, jag är inte värst.
Innan loppet hade Friskis och Svettis den mest avancerade gemensamma uppvärmning jag sett. De flesta uppvärmningarna brukar vara att man ska stå och veva på samma plats och på sin höjd jogga lite på stället. Här sprangs det både framåt och tillbaka, plus en massa annat.
Starten gick vid 11:15 och de släppte iväg grupper med 30 sekunders mellanrum för att undvika den värsta trängseln. En bra idé, men på sina håll blev det ändå lite trångt i spåren/stigarna. Banan började med en uppförsbacke för att sen fortsätta med en nedförsbacke täckt av löv. Ja, och sen gick det upp och ner, ner och upp. Rötter och stenar, smala stigar, bredare stigar. Och när man närmade sig målet, en slalombacke. Som man skulle upp för. Vad annars.
Alltså, nej, trail är inget för mig. Jag är lite för feg och är rädd att göra illa mig, dessutom är jag dålig på att lyfta fötterna. Jag föredrar dessutom att springa på asfalt. Jag är långsam, på andra lopp som går på asfalt eller dylikt så är det lättre för andra att ta sig förbi. Ute i skogen, på smala stigar känner jag mig mer i vägen, även om jag försöker hålla mig till sidorna…det är ju dock inte möjligt överallt. (Sen har jag lika rätt att vara där som alla andra, men ändå – jag vill inte vara i vägen, jag blir bara stressad av det.)
Hur som helst, långsam är jag men i mål kom jag. Det är huvudsaken. Och sen gick vi och åt på Burger King, vi lyxar verkligen till det! Eller inte. Men kul har vi. Så himla kul att träffa mina löpartjejer, även om en saknades igår.
›› 68/100 #blogg100