Halvvägs

Dagens inlägg blir nummer 50 i #blogg100 och jag tycker att det hittills inte varit något problem att få ur mig ett inlägg om dagen, ibland har det till och med blivit två. Anledningen till detta tror jag är för att jag skriver om livet och vad som för stunden rör sig i mitt huvud. Kanske inte så intressant enligt andra, men så skriver jag också mycket för min egen skull, för att jag mår bra av det. Sen om något av mina inlägg om barnlösheten kanske kan hjälpa andra i samma sits så det bara en bonus.

Har jag hittat tillbaka till det sätt jag bloggade förut genom att delta i utmaningen? Ja, till viss del. Jag tänker ofta i ”bloggform” igen, tankar som jag kanske skriver om när jag väl hamnar framför datorn nästa gång. Samtidigt så känner jag att jag inte har samma flyt i skrivandet som jag hade för några år sedan, jag känner mig mer begränsad då personer som jag har eller har haft närmare relationer till läser här. I hänsyn till dessa kanske jag inte skriver det jag egentligen vill skriva. Denna anledning var varför jag en gång i tiden valde att skriva helt anonymt. Och då säger ni, men man kan inte vara helt anonym på nätet och det har ni rätt i. Det jag menar är att jag inte hade en blogg med mitt namn, inte heller gav jag ut min adress till familj, vänner och bekanta. Visst, dessa kunde hitta mig ändå, kanske av en slump eller för att de medvetet gick in för att leta reda på mig. Det var en risk jag medvetet tog, hittade de mig – fine, då fick det vara så, men jag tänkte inte ge dem en lapp i handen med adressen till min hemsida (som det var på den tiden).

Mina förhoppningar de kommande 50 dagarna är att jag allt mer känner att jag skriver som jag gjorde förr, mer från hjärtat och mindre tankar om vem som kan bli ledsen för saker som jag skriver om. Tror inte att jag kommer nå dit eftersom jag allt för mycket bryr mig om vad andra tycker och känner…

Men nu, en vanlig fras här: Jag. Måste. Sova. Nu. Har jobbat kväll och kan som vanligt inte gå och lägga mig direkt som jag egentligen borde då klockan ringer tidigt för att det är dags för en dagpass på jobbet. Jag måste få lite tid innan, annars sover jag bland annat inte så bra. Dessutom känns det verkligen som jag inte har något liv utöver jobba och sova om jag inte får lite tid för mig själv innan jag lägger mig.

Nr 50 av #blogg100.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: