Eländet är här. Igen. Jag blöder alltså. Igen. Är så trött på detta, barnlösheten hade varit lättare att utstå om jag inte ständigt blev påmind om min oförmåga att få barn. För det är ju det blodet är, en ständig påminnelse att jag inte har ägglossat. Att min kropp inte får någon signal om att det blev inte någon graviditet denna gång heller. Slemhinnan som bara väntar efter den signalen blir för gammal, och blöder. Blöder. Och blöder. Och jag vet inte hur länge jag orkar med detta längre. Sen kommer tankar om att jag inte borde klaga, att jag inte blöder lika mycket som jag gjorde för något år sedan. Men blöder gör jag, mer än andra. Och jag är så trött på eländet.
De dagar då jag inte blöder så läggar jag mina funderingar och planer på hysterektomi på hyllan. Tänker att det kanske blir bättre när jag gått ner i vikt. Fastän jag vet att det inte är så. Jag har vägt mindre, nära min målvikt, och problemen fanns ändå där. De veckor jag blöder tänker jag att jag snart ska försöka få en doktor att gå med på jag ska få göra en hysterektomi. De gynekologer jag träffat i Uppsala har nämligen inte gått med på det. Anledningen? Jag är i fertil ålder.
Jag är i fertil ålder, jag ska fortfarande kunna få barn. Att jag inte har någon ägglossning? Att jag inte kan få barn? Att det med stor sannolikhet krävs ägg- eller embryodonation för att jag ens ska kunna bli gravid, verkar de ha glömt bort. Jag är i fertil ålder och därför får jag inte ta bort min livmoder.
Skrivit en del på Twitter om ämnet ikväll, de orden följer nedan…
-
Tänker inte titta på Familjen Annorlunda iaf, av ngn anledning blir jag så ledsen av det programmet.
-
Vad kan det bero på? Jo just ja, de har fått barn bara ngn visat kalsonger för dem, jag får inte ens barn med provrörsbefruktning.
-
Och ja, kanske drar jag alla där över en kam nu, ngn av dem kanske hade problem…men det märks inte på antalet barn de har iaf.
-
Och ja, ibland är jag bitter över min ofrivilliga barnlöshet. Men med tanke på hur ”bra” jag hanterar det annars så får det vara så.
-
Ibland är jag bitter, ibland är jag ledsen, ibland gör det ont. Men oftast inte. Som jag brukar säga om andra saker, ”man vänjer sig”. 🙁
-
När folk säger till mig att jag borde vara glad att jag och exmaken aldrig fick barn för vi skilde ju oss ändå sen.
-
De personerna har aldrig funderat på om de var just de 5 åren vi försökte bli gravida som gjorde att vi inte är tillsammans längre.
-
Annan kommentar som jag fått ang min barnlöshet: tur att du inte har barn, för annars hade du ju inte kunnat plugga så mkt som du gjort.
-
För det finns ju inga med barn som pluggat lika mycket? Eller finns det. Så klart det gör, ensamstående till och med som läst lika mkt.
-
Och hur många gånger har jag fått kommentaren: ”men du, med nästa man du träffar kommer det att fungera, jag lovar.”
-
Jag har ingen ägglossning, det ändrar sig inte om jag träffar någon ny eller inte.
-
Men nu är jag för gammal, det blir aldrig några barn. Det blir aldrig några barnbarn.
-
Det är en pågående livskris, en som inte går över eller försvinner. Den bara ändrar karaktär. Men försvinner. Aldrig.
-
Jag hatar min ofrivilliga barnlöshet, men man lär sig att leva med den. Man lär sig att inte ta åt sig, att bli glad åt andras barn.
-
Man lär sig låsa in sin sorg. Stoppa undan den. För andra kan inte hantera den. De vill inte veta av den, de förstår inte.
-
Så jag låser in den. Släpper ut den för luftning ibland. Man måste det för att inte gå under. Och då gör det ont, man fulgråter.
-
Man överlever. Fastän man ibland tror att man inte ska göra det.
-
Så varför alla dessa tankar om barnlösheten ikväll? Blodet, ständigt detta blod. Och jag orkar inte, jag orkar inte blöda mer.
Nr 48 av #blogg100.
Relaterade
