Att välja kista, så overkligt

Idag var jag, min styvmor, storasyster och storebror till begravningsbyrån. Det var dags att bestämma hur vi vill ha pappas begravning och det praktiska runt omkring. Jag, som tycker att det är jobbigt att umgås med min familj i situationer där känslor är inblandade, tvingade mig själv att vara med. Jag skulle blivit ledsen på mig själv om jag inte gjort det, jag säger ofta att jag är så trött och arg på att inte få veta saker – då är det ju dumt att själv sätta sig i den positionen, att bli lämnad utanför på eget initiativ.

Så klockan elva idag var det dags. Bestämma dag, om det ska vara minnesstund eller inte, välja kista, blommor till kistdekoration, utforma dödsannons. Pappa och styvmor har pratat mycket om hur han vill ha det, mest hans val. Jag tror att han velat det på grund av hans hälsotillstånd som inte varit bra flera år och också för att han var så pass mycket äldre (min styvmor är bara 8 år äldre än min storasyster). Angående begravningen så fick han inte riktigt som han ville, han fick inte den enkla spånkista som han ville och vi vill ha en minnesstund efter vilket han verkligen inte ville ha.

Hans val av kista var något som jag verkligen motsatte mig. Han tyckte att eftersom han ändå vill kremeras så kunde han ta en enkel och billigare variant, det hade i så fall lagts ett bårtäcke på. Men jag vill verkligen inte att han ska ligga i en sådan, och vi beslutade oss för en annan. Som tur var. Kan kanske verka fånigt att jag har hängt upp mig så på en sådan sak, men det har jag verkligen.

Lilla pappa. Nu är du på patologen på Akademiska. Ibland är det skönare att inte veta hur saker och ting ser ut och går till. Jag vet ju precis vilket kylrum du låg i innan transportkillarna körde dig till patologens kylrum, har ju själv varit ner till de kylrummet med patienter som avlidit (jobbade några år i samma hus som centralintensiven ligger i). Jag tycker det är så jobbigt att veta hur det går till, hur lokalerna ser ut, hur han är svept, hur lappen runt hans fot ser ut. Så jobbigt. Men snart är han i Enköping i sin kista, väntandes på begravningen. De ska ringa när han är det.

Idag har det varit en dag då jag verkligen inte förstår att han är borta. Min syster berättar att hon har bilden av hur han såg ut i fredags, hur han kämpade. Jag har däremot svårt att se det framför mig, jag har bilden av en levande pappa framför mig. Jag får anstränga mig för att minnas hur det var, jag minns ju, men jag ser det inte framför mig lika tydligt. Vilket jag skulle vilja, för att få det att kännas mer verkligt.

Slut med kvällssvammel nu…

  2 Replies to “Att välja kista, så overkligt”

  1. 18 december 2012, 01:08 at 01:08

    Minnesstunden är inte för den som gått bort, den är till för de som finns kvar. En del av processen där man bearbetar begravningen. Och kistan blir en kompromiss mellan det enklaste som han ville ha och det ni vill ge honom. I slutändan blir det så bra som det kan bli under de förutsättningarna.

    *stora kramar*

    • Mia
      21 december 2012, 23:57 at 23:57

      Pappa vill inte att det ska bli någon ”sorgehögtid”, vilket han tydligen tycker det skulle bli om man har minnesstund. Hur som helst, han fick inte bestämma allt och det får han enkelt stå ut med – var han nu är någonstans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: