Hoppfull.nu

När jag var liten var jag en reservkompis, jag dög när de andras ”bästisar” var upptagna med annat. Jag kommer inte ihåg riktigt när detta började, antingen var det i lekis eller i första klass. Vi var sju flickor och 14 pojkar. Alla flickor lekte två och två, jag blev utan. Jag var utanför.

I femte klass kom en till flicka till vår klass och samtidigt och nu plötsligt ändrades allt, alla bytte ”bästisar” och jag befann mig helt plötsligt inte utanför. Jag dög. Och fortsatte att göra så genom resten av skolåren, även om jag under åren bytte ut de vänner jag umgicks mest med. Men jag hade aldrig en riktig bästa vän som jag anförtrodde allt, jag vågade helt enkelt inte.

Dessa år av utanförskap lämnade sina spår, något som jag kommit på långt in i vuxen ålder. Jag känner mig ofta utanför, exkluderad. Ska folk i min närhet göra saker och jag inte tillfrågas förvandlas jag till den lilla bästislösa flicka som jag en gång var. Så dumt, man kan inte alltid bli tillfrågad. Hur som helst, vid sådan tillfällen gör sig gamla tankegångar påminda, de om att jag inte duger, att jag inte är något att ha. Varför ska det vara så, jag vet ju att det inte stämmer.

Från mitt håll, det vill säga att stå utanför och titta in, så känns det som alla har en stor vänkrets som de umgås ofta med. Alla utom jag, jag har ingen som jag umgås ofta med utan jag är ensam större delen av min fritid. Många ”bekanta”/vänner, men inga riktigt nära vänner. Sådana vänner som man kan prata med det mesta om, vänner som man kan ha fikadejter med var och varannan helg. Jag saknar det. Vänner som bara ringer nån kväll för att de vill prata. Min telefon är tyst. Och visst, jag kan också ringa men vem ska jag ringa till. (Någon som ofta fikar med sina vänner på helgerna är Janne, skulle så gärna också vilja ha det så…)

Vart vill jag egentligen komma med detta inlägg? Bra fråga. Ingenstans kanske. Vill bara få ur mig några av de tankar som snurrar runt, runt. Egentligen borde jag sova i stället för att sitta här och bli nedstämd…så nu får det bli så att jag lägger mig. Här kan jag inte sitta hela natten.