Tagg: kärleken

Den där kärleken

Ibland kan jag längta efter den, speciellt efter många lediga ensamma dagar i följd. Saknar samhörigheten med någon, saknar den där självklara personen att göra saker tillsammans med. Och samtidigt som jag längtar efter kärleken så längtar jag ändå inte efter den. Jag känner att den skulle ta för mycket tid i från det jag verkligen vill göra. Det skulle ju kunna vara så att jag träffar någon som strävar mot samma mål och vi därför kunde sträva efter dem tillsammans. Om det inte var så att jag helst tränar ensam…

Men men, när jag väl springer på kärleken igen så lär jag nog strunta i om det kommer i vägen för några mål. Men mina mål, det ska jag uppnå ändå, får bara planera lite annorlunda då.

›› 13/100 #blogg100

Den där kärleken

Jag saknar den ibland, den där kärleken alltså. Jag saknar delar av den åtminstone, kanske inte saknar allt. Just nu är jag rätt tillfreds med ensamheten, att inte ha den där speciella någon. Men ibland saknar jag kärleken.

Så varför ett klipp från Grey’s Anatomy? Ja varför, för visst finns det kärlek i den serien men kanske inte den kärlek som jag vill ha. Men i det här klippet finns det något som jag saknar, den där speciella kramen. Cirka 1.40 in i klippet så kramas Owen och Amelia. Och den kramen fick mig att sucka av längtan, längtan efter kärleken och kramar som den där. Ja, det som händer sen i klippet också, jag saknar det. Har ändå varit singel i snart tre år.

Nej men jag fortsätter väl att titta på fler avsnitt av Grey’s och stickar lite till, är ju ändå ledig i morgon också. Fortsätter att titta och sucka, längta. Och tråna lite över Owen, han är min favorit. Jag menar, titta bara på honom! Tur att vi inte har kirurger som ser ut som honom på jobbet. Mums liksom.

›› 85/100 #blogg100

Livet, kärleken och barnlösheten

Satt och pratade med en jobbarkompis på vägen hem från jobbet, om livet och kärleken – och så kom vi in på barnlösheten också. När jag berättar att jag varit gift så är det många som som blir förvånade och höjer på ögonbrynen och utbrister: ”Har du varit gift?” Man kan ju fundera över varför att det blir så förvånade, varför skulle jag inte kunna ha varit det? Jag väljer att tolka det som att de tycker jag är så ung och att jag därför inte har ”hunnit” med det…eller så tycker de att jag är så otrevlig och ful att ingen skulle vilja gifta sig med mig. Fast ibland tycker jag också det är lite konstigt, att jag varit gift alltså. Tittade på min exmans bröllopsfoto (han är omgift) härom dagen och hade lite svårt att förstå att jag varit gift med honom. Men det är ju ett tag sedan, åtta år i år sedan vi separerade – var tar tiden vägen?

Min jobbarkompis undrade om det var barnlösheten som var orsaken till att det tog slut mellan mig och exmannen. Ja, delvis. Eller till stor del. I fem år försökte vi bli gravida, fem år. Hormonbehandlingar, inseminationer, provrörsbefruktningar. Misslyckanden, avbrutna behandlingar, tårar, sorg. Vi pratade inte så mycket om hur vi mådde, jag bloggade om det, han jobbade och lyssnade på musik. Han blev ledsen när jag var ledsen, alltså dolde jag det. Han ville inte visa sig ledsen för mig för att inte göra mig ledsen och upprörd. En ond cirkel. Till slut levde vi separata liv under samma tak, de gemensamma faktorerna var våra hundar och att vi försökte få barn. Eller det är i alla fall hur det kändes från min sida, hur han kände det vet jag inte. Vi pratade ju inte om det. I början av vårt förhållande pratade vi mycket, eller i alla fall han. Men mot slutet… Hur hade det blivit om vi sluppit de fem tunga åren, hade vi ändå glidit isär, hade vi ändå slutat prata med varandra? Om vi lyckats bli med barn, kanske redan efter ett år, hur hade livet sett ut då? Hade vi fortfarande varit tillsammans, hade vi fortfarande bott i vårt hus ute på landet, hade vi fortfarande älskat varandra? Jag sa då att jag inte ville vakna upp en dag och önska att jag gjort det här tio år tidigare, han svar på det var att jag kanske skulle vakna upp en dag om tio år och önska att jag inte gjort det. Snart har det gått tio år och jag har inte ångrat mig, jag vet att det var rätt beslut jag tog då. Men det hindrar mig inte från att fundera över hur det kunde ha varit.

Och som vanligt när ett samtal kommer in på barnlösheten så kommer frågan om jag kan tänka mig att försöka igen. Om jag träffar någon ny, vill jag då försöka igen? Vill jag fortfarande ha barn? Ja, jag vill fortfarande ha barn, men om jag träffar någon ny så kommer jag troligtvis inte ge mig in i den karusellen igen. Delvis för att jag börjar bli för gammal, och delvis för att jag funderar på att ta bort livmodern och att det därför kanske är en omöjlighet. Jag orkar inte blöda så mycket som jag gör, även om det inte är några mängder så blöder jag i dagsläget cirka tre veckor per månad. Jag orkar inte det längre.

Sen kom frågan om att jag skulle kunna tänka mig att göra det på egen hand, åka till Danmark eller något annat land och göra IVF. Har funderat på det genom åren, men med tanke på hur svårt det var att få fram bra ägg på grund av att jag var så svårstimulerad (det var till och med tal om äggdonation under de tunga åren) så har det slutat vid tanken. I vissa länder är det tillåtet med embryodonation, det skulle kunna vara ett alternativ. Men nej, jag vill inte göra det ensam. Jag vill dela upplevelsen med någon.

Så jag förblir nog barnlös, ofrivilligt barnlös. Mina tankar och känslor omkring det går upp och ner, ibland gråter jag över tanken att jag aldrig kommer bli gravid. Ibland förstår jag inte varför jag skulle vilja utsätta mig för en förlossning, detta efter jag genom mitt jobb sett hur trasig man kan bli i underlivet. Men livet fortsätter och jag försöker göra det bästa av det, även om det från utsidan kanske inte ser ut så för att andra inte förstår mina beslut och min väg genom livet. Huvudsaken är att jag förstår dem och kan stå bakom dem.

Och kärleken? Kanske kommer den en dag igen. Jag hoppas det i alla fall.

Nr 1 av #blogg100

Om bloggandets vara eller icke vara

Det var ett tag sedan, eller evigheter sedan för att vara exakt. Och nu vet jag inte om jag vill fortsätta eller inte. Fast jag tror jag vill fortsätta, men om jag vill göra det här eller någon annanstans vet jag inte. Saker och ting händer, livet förändras och det har det gjort de senaste månaderna (eller egentligen de senaste veckorna). Vilket är en anledning till varför jag funderar på att flytta bloggen. Rädd att de senaste händelserna i mitt liv gör att jag kommer vara ännu mer begränsad i mitt bloggande för att kliva på någons tår eller omedvetet göra någon ledsen. En lösning på det är ju att skriva bakom lösen men jag har alltid varit emot det och tyckt att jag då förlorat så mycket med bloggandet. Nu är det ju inte så många som läser här, och ännu färre lär det ju vara nu när det varit tyst här i flera månader.

Och är jag hoppfull? Jag vet inte. Jag tycker om namnet hoppfull.nu men om jag fortfarande är hoppfull – nja, vet inte. Men jag vill vara hoppfull, och jag tror att allt kommer bli bra så småningom.

Jag ska flytta, bara jag och missarna, till yttre bortre. Längre bort men smidigare att ta sig till jobbet. Jag tror nog att det ska bli bra, men just nu känns det tungt. Detta trots att jag är den som tagit initiativet. Det är inte bara P som jag lämnar, utan även hans familj som jag kommer sakna så. Kvar har jag min egen: en far som inte kommer ihåg att ringer till honom eftersom han allt mer ofta inte är nykter, en mor som kastade ut mig när jag var 14 år, en bror som jag träffar ungefär vart annat år och som jag aldrig pratar med, en syster som jag visserligen står närmast men som jag ändå bara har sporadisk kontakt med. Visst, jag får skylla mig själv. Vi kunde ha fortsatt som vi gjort den senaste tiden, men hade det varit rätt? Gör jag rätt? Ja, jag tror det men säker är jag inte.

 

%d bloggare gillar detta: