Etikett: ensamheten

På väg ner

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 2 Comments

Jag känner det. Tröttheten. Ätandet. Bristen på mitt naturliga leende. Kortare stunder känns det som det ska, sen stunder av dystrare humör. Känslan av meningslöshet. Börjar komma allt närmare ett hål, ett hål jag inte vill falla i.

Varför? Nej, det är inte bara foten även om den är en bidragande orsak. Kan kanske tyckas fånigt men i och med den försvann mitt mål för det här året och därmed även motivationen för många saker, inte bara för träningen. En annan bidragande orsak är något jag inte skrivit tidigare om, min mors bortgång i påskhelgen. En mor jag inte haft kontakt med de senaste 25 åren. Nej, det är inte sorg, för den försvann för flera år sedan. Det är allt runt omkring. Igår fick jag hennes testamente och den påminde mig om min ensamhet och min barnlöshet. Hon testamenterade allt till sina barnbarn men eftersom jag är utan bröstarvingar har jag lika stor arvslott som mina syskonbarn, men sedan fler år tillbaka har jag vetat att jag inte vill ha något efter henne. Så jag har avsagt mig min arvslott i förmån för mina syskonbarn.

Men det blev så påtagligt igen, den där barnlösheten. Hade jag mått bra/bättre hade den inte berört mig lika mycket som den gör nu. När jag redan mår dåligt skär kniven djupare. Testamentet skrevs 2001, då var jag och exmannen inne i barnlöshetskarusellen som inte resulterade i några barn. År 2001 hade jag inga barn, nu 14 år senare har jag fortfarande inga barn. Jag är barnlös och utan partner, den ensamhet jag känner nu är inte av den bra sorten. Denna ensamhet är bara svart.

I morgon är det jag som tar mig längre bort från hålet, från avgrunden. I morgon är det jag som försöker få någon av ortopederna på jobbet att bedöma min fot. I morgon är det jag som skriver kompletterande uppgifter till sjukgymnasten så jag kan få rehabträning så småningom. I morgon är det jag som lägger upp ett nytt träningschema för de kommande veckorna.

I morgon är det jag som försöker se ljuset igen. Men för stunden går jag och lägger mig och tillåter mig själv känslan av det mörka. För i morgon ska jag sträva åt det ljusare igen.

›› 66/100 #blogg100

Jag har inget liv

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Jag brukar skämtsamt säga att jag inte har något liv så jag kan [insätt valfri sysselsättning som andra inte tycker de har tid till]. Men vad menar jag med det och varför säger jag det? För visst är det så att jag har ett liv, de har ju faktiskt de allra flesta även om man kanske bara fyller livet med att ligga hemma i sängen eller titta på teve hela dagen. Bara man lever så har man ju ett liv. Men jag säger alltså att jag inte har något liv. Och på vissa sätt så är det ju så, jag har inte det liv som man på något sätt förväntas ha i min ålder, det vill säga barn, familj, ett socialt sammanhang och hela det köret. Hade jag fått välja så hade det kanske sett annorlunda ut, men nu får man inte alltid välja och ibland blir inte livet som man hade tänkt sig och också även föreställt sig.

Visst har jag ett liv, det har jag ju. Men mitt liv består av andra saker och lite dystert kan man säga att mitt liv består av att jobba, äta, träna och sova. Det låter ju oerhört tråkigt, för att inte säga tragiskt. Jag har ingen familj (om man då inte räknar in syster, bror och så vidare), jag har inga barn, jag har ingen livspartner. Jag har mig själv (och två katter). Ja, jag vet, nu låter det tragiskt igen men det var inte dit jag skulle komma för jag tycker inte mitt liv är tragiskt. Måhända lite tråkigt, ibland också lite ensamt. (Som ikväll.) Aldrig blir det så tydligt att man inte har något ”liv” som när man blir kvar lite längre på jobbet än vad man behöver för att prata med en kollega, bara för att man vet att det enda som väntar på en är en tom lägenhet. Lite mer tydligt blir det sedan när du åker och handlar och du trängs som ensam person i allas tvåsamhet, när du ser de få sakerna i din kundkorg och jämför med andras överfyllda kundvagnar. Sen åker du till gymmet, där du står ensam på crosstrainern och funderar över vad folk som har ett liv gör en fredagskväll som denna.

Åter till ”jag har inget liv så jag kan…”. Varför säger jag så? Varför förminskar jag mitt liv genom att säga de orden? För det är ju faktiskt det jag gör, genom att säga så förmedlar jag att mitt liv, så som det har blivit, är mindre värt än andras. Kanske inte uppenbart för andra och det har inte varit uppenbart för mig, men är det inte så att jag har sett mitt liv som mindre värt för att jag är ensam / för att jag är barnlös. Jo, men visst är det så, att jag har sett mitt liv om ett andrahands (eller tredje-/fjärdehands) alternativ för att det inte blev som jag hade tänkt och helst av allt hade velat. Ett alternativ som aldrig har haft samma värde som det åtråvärda och även ouppnåeliga livet.

Okej, mitt liv blev inte som jag hade tänkt det, men det är rackarns så bra ändå. Jag behöver inte gå hungrig, jag är frisk, jag har ett jobb som jag trivs med och ett hem som jag trivs i. Jag kan oftast köpa de saker jag vill och om inte jag kan det så har jag möjlighet att spara till det. Jag kan göra vad jag vill och när jag vill. Mitt liv är inte mer eller mindre värt än andras. Så. Därför ett löfte till mig själv.

Jag ska sluta säga: ”jag har inget liv så jag kan…”

(Nu skulle man kunna tro att jag suttit här hemma och tittat för djupt ner i glaset och sedan blivit lite filosofisk. Så är dock inte fallet, det enda mitt glas har varit fyllt med denna fredagskväll är gudarnas dryck Pepsi Max – min första Pepsi Max för veckan.)

›› 27/100 #blogg100

Den där ensamheten igen

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Ännu en dag i ensamhet, den underbara ensamheten. Om det nu var så att den alltid var underbar, idag har den bara varit tråkig. En tråkig dag helt enkelt. Ibland vill man bara slippa ensamheten och få lite tvåsamhet.

Jag drömde om tvåsamhet i natt, jag tror det är därför som ensamheten har varit så påtaglig idag. Vet inte vem jag drömde om, vet inte var vi var eller vad vi gjorde men jag vaknade i en känsla av lycka….tills jag insåg att det bara var en dröm. Jag har varit ensam länge nu, inte konstigt att man blir lite vemodig ibland.

Och sen spenderades dagen med att titta på skidskytte, städa, tvätta och en promenad. Samtidigt som jag lyssnade på en ljudbok om ett kraschat äktenskap. Ensam.

Nå väl, i morgon är säkert humöret på rätt väg igen.

›› 21/100 #blogg100

När valde jag ensamheten?

by  on  in om vardagen • 0 Comments

En helg är snart förbi, en helg där jag piffat och fixat i min lilla lägenhet som nu ska säljas. Jag tillät mig själv att ta ett bad nu på kvällen och när jag låg där och tänkte fastnade jag vid frågan: När valde jag ensamheten?

Att lägenheten ska säljas beror på att jag har valt att flytta bort från storstaden och Yttre bortre, till en mindre stad där jag inte känner någon. Det skrämmer mig inte, jag är inte rädd för att bli ensam. Ensam är jag redan. Ensamheten i en ny stad är därför inget som oroar mig. Jag umgås nästan aldrig med någon här, jag kan lika gärna inte umgås med någon där. Visst händer det, dock väldigt sällan, att jag gör något med en arbetskamrat men större delen av min fritid spenderar jag i min ensamhet. Så att jag flyttar dit jag inte känner någon blir inte någon större skillnad. Tragiskt? Ja kanske, men jag har inte valt att se det så. Det är bara ensamhet.

Men när valde jag denna ensamhet? För i mångt och mycket är den självvald. Jag umgicks med folk förut, med vänner och bekanta. Framför allt, jag hade vänner och bekanta, nu känns det bara som jag har arbetskamrater. Missförstå mig rätt, jag har vänner, jag har bekanta – men jag umgås inte med dem. Kanske upphör de att vara just vänner och bekanta när ett visst antal år förflutit utan kontakt? Har det varit mitt val att inte ha någon kontakt och när tog jag detta beslut och valde jag dette medvetet? Jag tror inte det, jag tror bara att när jag mådde dåligt upphörde att höra av mig. Jag bär alltid med mig en känsla av att inte duga så varför skulle då någon vilja umgås med mig och när jag mår sämre är denna frågan så stark att det snarare är ett påstående. Så klart ingen vill ha kontakt med mig, jag är ju inget att ha. Ensamheten blir då en tröstande filt som jag kan svepa om mig och slippa fundera på andras tankar om mig, den tröstande filten har sedan kommit att trösta även i andra sammanhang, den har kommit att bli en vän och en följeslagare som jag behöver. Jag behöver ensamheten för att må bra.

En fråga är dock hur det kunde ha varit, hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade valt ensamheten.

›› 93/100 #blogg100

Hemma bäst!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Jo, men så är det! Visst kan jag tycka att det är kul och trevligt att åka hem till min syster, men jag behöver verkligen ensamheten jag får här hemma. Det kan låta konstigt, men jag behöver verkligen ensamheten för att orka just nu. Den kravlösa ensamheten hemma i min lägenhet. Min syster vill att jag ska komma och hälsa på oftare än vad jag gör men är jag bara ledig i två dagar så blir det för lite ensamhet och den kommande veckan på jobbet blir lidande. Eller kanske inte jobbet utan jag, jag behöver den där ensamma tiden för orka med det sociala det innebär att jobba. Och jag undrar, när blev det så illa? Har visserligen alltid behövt dessa dagar men inte så mycket som nu. Jag vet att det har att göra med hur jag mår och den senaste tiden har inte måendet varit på topp.

Hur som helst, nu har jag varit hos syster och ganska precis kommit hem. Vi har inte direkt firat påsk utan bara varit, ingen påskmat, inga påskägg, men så har vi inte heller några påsktraditioner. Jag har inget minne av att vi hade några när jag växte upp och det är bara när jag varit i ett förhållande som jag upplevt någon form av påsktraditioner.

Så, trevligt att hälsa på syster men så skönt att komma hem! Nu lite tv innan det blir sängen.

›› 50/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: