Etikett: #blogg100

När luften går ur en

En liten delning av Tjejvättern på Facebook och genast har jag fler besökare på en dag än vad jag hade på hela förra veckan. Jag borde vara glad över detta men det är jag inte. Varför blogga om man inte vill att någon ska läsa, tänker ni, men jag har varit och är nöjd med min lilla skara läsare. Jag bloggar inte för att få många läsare, jag bloggar för att få ett andningshål, skriva av mig dåliga saker och dela av mig av roliga. Ja men, om du inte vill ha många läsare, varför skriver du då inte i en vanlig analog dagbok, varför delar du med dig av ditt liv på nätet så vem som helst kan ta del av det? För att jag trivs med det. Jag har bloggat, eller skrivit dagbok på nätet som vi kallade det i början, från år 2000. I början hade jag två dagböcker, en om det vardagliga livet och en om exmaken och mina försök att bli gravida. Mina funderingar i väntan på två blå hette min dagbok om ofrivillig barnlöshet och där skrev jag helt anonymt, inga bilder eller namn. Det fanns till och med dem som läste båda mina dagböcker men som inte visste att jag skrev dem båda.

Jag har aldrig aktivt delat ut adressen till min blogg till människor som känner ute i det analoga livet men alltid vetat om att risken funnits att de skulle hitta hit ändå. Det finns dock människor i mitt liv som vet om att jag bloggar, och som också läser min blogg, men dessa har jag oftast kommit i kontakt med mig genom sociala medier (minus Facebook) och då har de redan sett de ”sidor” hos mig som jag inte delar med alla.

Men så delas ett inlägg på Facebook och då hittar människor som står mig nära hit och jag känner genast flyktkänslan vakna till liv. Jag har flytt från en blogg förut, från en domän som jag hade under relativt många år och som kändes som jag, på grund av att min exman fortsatte att läsa där då och då. Efter några års hoppande på olika adresser så kom hoppfull.nu till och här har jag blivit kvar i fem år. Jag trivs här, jag tycker om hoppfull.nu och @hoppfull – det är liksom jag, även om jag kanske inte alltid är så hoppfull. Jag vill inte låsa hela sidan, jag vill inte byta domän och jag vill inte känna att jag helst borde skriva helt anonymt – jag har gjort de sakerna förr och jag vill inte göra det igen. Att blogga öppet men litet har fungerat för mig och jag vill känna att jag kan fortsätta med det.

Så vad vill jag egentligen säga med detta inlägg? Ja, vad kan jag säga, jag kan inte förbjuda någon att läsa vad jag skriver. Nätet är ”fritt”. Men snälla, om du känner mig, om du står mig nära – respektera då min önskan att inte fortsätta läsa här, det skulle betyda så mycket för mig.

Tack.

›› 53/100 #blogg100

Inte långt kvar till Tjejvättern nu

Har ju besökt min syster i påsk och självklart så pratade vi om Tjejvättern, inte länge kvar nu. Min syster har verkligen kommit igång med sin cykelträning, mycket på grund av att hon har en krånglande hälsporre som gör att hon inte kan springa. Hon cyklar titt som tätt och har delvis en runda på över fem mil som hon kör, något som ger mig ångest som bara varit ute två gånger och bara skrapat ihop tre mil totalt. Igår var jag ute på min andra runda och jag börjar så smått vänja mig vid växlarna och pedalerna men funderar ändå över om jag ska byta till ”vanliga” pedaler. Jag ska ge det några gånger till innan jag bestämmer mig.

I kväll har jag suttit och tittat på YouTube-klipp från tidigare lopp och jag ser fram emot att cykla men jag kan garantera att jag när jag väl gör det kommer fundera över vad det är för dumheter jag ger mig in på….precis som jag gjorde några stunder under Tjejvasan.

Ja ja, det ska nog gå bra, hoppas jag. Om 46 dagar, 8 timmar, 14 minuter och 10 sekunder går första starten.

›› 52/100 #blogg100

En enda röra

Nu har jag skrivit fyra olika inlägg och raderat dem alla, orden som skrivs ner känns inte rätt och flyter inte som jag vill. Jag har tappat förmågan att bara låta fingrarna flyta över tangenterna och få ner tankar som inte behöver forceras fram. Blev plötsligt sentimental nu på på kvällen och några tårar letade sig även fram. Tankar om pappa, tankar om familjelivet som jag aldrig fick och aldrig kommer att få, tankar om hur jag har misshandlat min kropp till den nivå att jag nu föraktar mig själv för att jag inte kan göra något åt den bild som möter mig i spegeln. Tankar om misslyckande, tankar om att inte vara den jag vill vara om jag nu ens visste vem jag vill vara. Tankar om nystart och förväntningar inför det. Allt i en enda röra.

Och så flykten från dem, tankarna, att bara stänga av och bara vilja äta. Som tur har jag inget hemma som lockar. Så jag dricker min Pepsi Max och vet att jag borde sluta även med det.

›› 51/100 #blogg100

Hemma bäst!

Jo, men så är det! Visst kan jag tycka att det är kul och trevligt att åka hem till min syster, men jag behöver verkligen ensamheten jag får här hemma. Det kan låta konstigt, men jag behöver verkligen ensamheten för att orka just nu. Den kravlösa ensamheten hemma i min lägenhet. Min syster vill att jag ska komma och hälsa på oftare än vad jag gör men är jag bara ledig i två dagar så blir det för lite ensamhet och den kommande veckan på jobbet blir lidande. Eller kanske inte jobbet utan jag, jag behöver den där ensamma tiden för orka med det sociala det innebär att jobba. Och jag undrar, när blev det så illa? Har visserligen alltid behövt dessa dagar men inte så mycket som nu. Jag vet att det har att göra med hur jag mår och den senaste tiden har inte måendet varit på topp.

Hur som helst, nu har jag varit hos syster och ganska precis kommit hem. Vi har inte direkt firat påsk utan bara varit, ingen påskmat, inga påskägg, men så har vi inte heller några påsktraditioner. Jag har inget minne av att vi hade några när jag växte upp och det är bara när jag varit i ett förhållande som jag upplevt någon form av påsktraditioner.

Så, trevligt att hälsa på syster men så skönt att komma hem! Nu lite tv innan det blir sängen.

›› 50/100 #blogg100

Uppförsbacke

20140419-001302.jpg

Jag kom ut och sprang idag, länge sedan jag gjorde det. Planen var egentligen att jag skulle cykla men eftersom det var så blött blev det istället min backiga runda på 8 km. Det gick tungt och trögt, men jag gjorde det i alla fall.

›› 49/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: