Kategori: om löpningen

Dela sina upplevelser

by  on  in om löpningen • 0 Comments

En av de roligare sakerna med lopp och för den delen även löpning i grupp, är att man träffar likasinnade. Folk som kan vara lika insnöade som du är. Just efter längre lopp, som helgens marathon, så har många lust att prata om sin bedrift även med folk som de inte känner.

I lördags när jag skulle åka hem så fick jag vänta på pendeln i 25 minuter. Efter ett tag fick jag en sittplats på en bänk bredvid en annan marathonlöpare, iförd sin finishertröja och medalj – precis som jag. Han gratulerade mig till min bedrift och jag återgäldade förstås med detsamma. Och så pratade vi, tills tåget kom, på tåget och sen några minuter innan vi båda skulle gå åt olika håll. Om loppet, om kommande lopp, om hur kroppen kändes, om livet, om jobben, om det mesta.

Jag tycker sånt här är så kul! Det var likadant när jag åkte hem efter Lidingöloppet, att jag satt och pratade med andra löpare. Ofta gör jag ju sådana här saker ensam och då blir det ännu roligare att få dela sin upplevelse med någon eftersom det är något man inte väntar sig. Hade jag haft någon med mig hade jag kanske gått miste om sådana här möten, vem vet. Hur som helst, det finns många nackdelar med att göra saker ensam, men man får inte glömma bort att det finns fördelar också!

Men nu ska jag sova, i morgon stundar min andra dag på nya jobbet.

›› 98/100 #blogg100

I believed I could…

by  on  in om löpningen • 0 Comments

…so I did! 🙂

 

Fast riktigt så enkelt var det inte, jag fightas fortfarande med att återställa mitt pannben och dagens lopp… Om vi säger så här, jag är inte riktigt nöjd med genomförandet för att kunna säga att det hjälpte mitt pannben. Jag är nöjd med att ha klarat av det, tro inget annat, men jag är inte riktigt nöjd med att jag inte höll mig till min plan.

Men, jag kom i mål, medaljen (och tröjan) är min. Dessutom satte jag nytt personbästa på marathondistansen med 20 minuter och 44 sekunder, och det är ju inte illa.

Nu ska jag titta lite på Netflix eller något liknande och sen hoppas jag på en behaglig och ljuvlig sömn.

›› 95/100 #blogg100

I morgon gäller det

by  on  in om löpningen • 0 Comments

I morgon är det dags, mitt andra marathon. Hjälp. Jag som sedan länge slutat vara nervös inför lopp (jag var exempelvis inte nervös inför NY marathon) har sedan igår kväll gått med fjärilar i magen. Jag sov oroligt och hade någon sorts mardröm om att jag missade starten. Så ja, jag är nervös vilket i sig kanske är sunt med tanke på att jag i morgon ska springa 41 195 meter. Eller?

Jag har tagit det lugnt idag. En promenad blev det, jag gick bland annat förbi minneslunden vid en kyrka i närheten. Jag kände att jag behövde berätta för pappa att jag flyttat, igen. Jag undrar vad han skulle tänka om det, misstänker att han bara hade suckat. Sen funderade jag lite över vad han skulle tycka och tänka om min ”hurtighet” som kommit efter att han gick bort, jag menar innan han dog hade jag inte en tanke på att jag skulle göra en Tjejklassiker och nu har jag till och med gjort den stora klassikern. Jag hade visserligen börjat springa tidigare och han brukade säga att vi nu hade två löparstjärnor i familjen. Det sa han dock bara när han var full. (Och jag kan nog inte hålla med om att man kan jämföra mig med min kusins fästmö som tävlar på elitnivå.)

Det enda som återstår nu är att packa min väska och bestämma vad för kläder jag ska springa i, jag velar nämligen på den punkten. Och så tänkte jag koppla in min tv, vilket jag medvetet har väntat med. Min plan är att bara ligga på soffan på söndag och då kan det vara trevligt om teven står på och surrar.

›› 94/100 #blogg100

Det här med vikten

by  on  in om löpningen, om vikten • 0 Comments

Att bryta ett lopp det tog verkligen hårt på mig! Jag vet att jag skrivit om det tidigare men det är verkligen något som påverkat mig, jag har aldrig brutit något tidigare. Jag bröt loppet på grund av att jag fick ont i mitt vänstra knä på ett ställe där jag inte brukar ha ont, det gick helt enkelt inte att springa. Med medfödda knäfel och med operationer av båda knäna (två gånger på det vänstra) så är det inte helt optimalt att springa kan man tycka, speciellt inte med en övervikt som pendlat mellan 20-25 kg.

Jag är van att ha ont i mina knän men den här smärtan som kom i och med Prag halvmaraton var en ny och det gjorde mig lite rädd. Skulle jag inte kunna fortsätta att springa nu? Och då menar jag inte just då den dagen, då när jag bröt, utan jag menade för all framtid. Jag tycker ju om att springa! Mina tankar snurrade och den fastnade hela tiden på det här med min övervikt och den belastning den har på mina knän vid just löpning. Jag har länge varit inställd på att jag måste gå ner i vikt och helgen i Prag pratade jag om det med en av mina löpartjejer. Hon har viktväktat och tyckte helt klart att jag skulle hoppa på det igen. Jag var med i Viktväktarna runt 2001-2002 (tror jag) och gick ner ca 23 kg, jag vet att det fungerar. Jag hade dock reservationer angående deras app som jag upplevde som inte så bra när jag testade för några år sedan, men jag valde att bli onlinemedlem ändå. (Deras app har för övrigt blivit mycket bättre.)

Så. Den första april valde jag att starta och det har gått bra. Ok, jag har inte räknat points under de mest hektiska flyttstöksveckorna men jag har ändå lyckats gå ner i vikt. Jag väger mig på måndagar och i måndags när jag vägde mig efter ett par veckors uppehåll visade vågen ett sammanlagt minus på 7,2 kg! Det känns som mina knän kommer att tacka mig på lördag när de på lördag ska bära mig 41 195 meter.

›› 92/100 #blogg100

Hallå pannben, var är du?

by  on  in om löpningen • 0 Comments

Jag kom ut och sprang ikväll, trots regn och ruggigt väder. Hur bra var inte det! Kändes faktiskt rätt bra och jag använde tiden jag var ute till att försöka att få mina tankar att vara som det var innan jag var tvungen att bryta Prag halvmaraton. Mitt huvud är mitt starkaste vapen när det kommer till mer eller mindre omöjliga saker som jag väljer att företa mig. Du vet, som att åka 9 mil på skidor trots att du egentligen inte har någon teknik eller cykla 30 mil trots att du är långsammare än den mest långsamma. Jag vet att jag kan! brukar det heta, men den sista tiden har det inte varit riktigt så enkelt. Jag tror att jag har skrivit lite om det tidigare här på bloggen.

Idag försökte jag fokusera på saker som jag faktiskt klarat av. En specifik sak jag tänkte på var att jag faktiskt klarade Lidingöloppets tre mil trots minimal löpträning de sista månaderna innan loppet på grund av min trasiga vänsterfot. Varför jag fokuserar på just löpningen och vad jag har klarat av där är för att det i helgen är dags för Stockholm marathon och denna gång SKA jag springa och jag ska dessutom ta mig runt för jag SKA ha en medalj, så är det bara. Så ja, huvudet/pannbenet måste vara med mig, helst redan nu.

›› 91/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: