Kategori: om barnlösheten

Hur mycket kan en människa blöda egentligen?

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 2 Comments

Nej, jag väntar mig inga svar på den frågan för jag vet svaret. Och frågan kanske istället skulle vara ”hur mycket kan en människa av kvinnligt kön egentligen blöda?” Och från och med här kan känsliga karlar och andra som inte vill läsa om det elände som vi tjejer måste gå i genom (varje månad) sluta läsa på en gång, för det kommer inte bli vackert.

Jag är så trött på det här nu, på blödande alltså. Jag hade inte gnällt om jag hade varit som jag skulle, dvs blött lagom mycket regelbundet en gång i månaden men det gör jag ju inte. Långt därifrån. Jag hade inte heller gnällt, åtminstone inte lika mycket, om jag som förut blödde 14-21 dagar var tredje månad. Men inte heller det gör jag ju. Nu blöder jag betydligt oftare och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte med det längre. Så då kan man fråga sig varför jag inte uppsökt vården för att få slut på det denna gång. Och det är verkligen en himla bra fråga som jag faktiskt själv ställt mig ett antal gånger de senaste dagarna. Om det finns ett rätt svar så är det nog mest för att jag inte orkar nu och då menar jag på det psykiska planet. För att gå till gyn är så oerhört förknippat med något annat som är jobbigt för tillfället, det vill säga den ofrivilliga barnlösheten. Anledningen till att jag blöder för mycket är ju också anledningen till att jag inte kan få barn, jag har ingen fungerande ägglossning. För det är ju inte så att jag är ovan precis att ligga i en sån där hemsk gynstol eftersom jag en gång i tiden gjorde det flera gånger i månaden. Sen är det mindre kul att göra det när man blöder floder men det säger alltid att de är vana. Fast det gör det ju inte roligare för mig ändå.

Och sen så lyssnar de inte på mig och vad jag vill, orkar helt enkelt inte ta den striden nu. Det är bara att vänta ut eländet, som vanligt. Fjortonde dagen nu och inte det minsta tecken till att det är på väg att ta slut, det kommer fortfarande störtfloder som får mig att rusa till toaletten i parti och minut för att jag tror jag har blödit i genom. Inte kul alls. Som sagt, det är inte lite som kommer, utan ofta stora ”härliga” levrade klumpar.

Jag blir så trött. Så trött.

Dag 24 – Det här får mig att gråta

by  on  in december 2010, om barnlösheten • 0 Comments

Barnlösheten. Oftast barnlösheten. Och tanken att jag kunde haft en tvååring men inte har det.

Den gör ont idag.

by  on  in om barnlösheten • 2 Comments

Barnlösheten. Den gör ont idag. Och jag hatar att den fortfarande efter så många år kan tynga ner mig så, ligga så tung över mina axlar att jag knappt orkar resa mig upp. Jag hatar att den fortfarande kan få mig att gråta. Vill inte ha dessa tårar som rinner ner för mina kinder. Vill kunna vara glad, vill kunna släppa dessa känslor, vill må bra. Men det gör jag inte. Jag gör inte det, och jag hatar det.

På något sätt har barnlösheten blivit symbolen på allt misslyckat i mitt liv, kronan på toppen. Alla svårigheter jag upplevde under min uppväxt, rånen när jag jobbade på ICA, mitt misslyckade äktenskap, misshandeln… Och sen, barnlösheten, alla misslyckade hormonbehandlingar, inseminationer och provrörsbefruktningar. Den jävla barnlösheten som jag har mina underbara hormoner att tacka för.

För saken är ju den, jag vill fortfarande. Jag vill ju ha barn. Hatar att jag inte kan släppa den längtan, den äter på mig, den sparkar på mig när jag redan ligger ner, den hånar mig, skrattar åt mig.

Och de säger att jag är stark. Stark som har orkat med allt. Så varför känner  mig då så liten och svag? Varför vill jag då bara krypa ihop i fosterställning och skita i allt?

Oväntad smärta

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

En dag som humörsmässigt inte varit toppen, kan inte direkt sätta fingret på varför. Det blev bättre fram mot kvällningen, mycket på grund av att jag några timmar tidigare hade bytt plats vid poolen. Ibland krävs det så lite att jag verkligen inte förstår mig på mig själv.

Eftersom det hade blivit bättre var jag inte alls beredd på den smärta som kom då jag var ute på min kvällspromenad. En smärta som berodde på barnlösheten.

Ett par, svenskar, med sin dotter på cirka 2 år gick plötsligt framför mig. Och genast, smärta. Så ont. Tanken var där innan jag hann formulera den – det kommer aldrig vara jag som går så där med min familj. Aldrig.

Var inte beredd på denna känsla. Har aldrig känt så när jag sett familjer med större barn tidigare, det brukar vara andra saker som triggar igång smärtan. Inte heller har jag tänkt på barnlösheten de senaste dagarna, har tänkt mycket men inte på den. Inte heller är eländet här, även om jag misstänker att det snart är dags igen (och jag som inte har någon mer medicin och lär få blöda i evigheter innan jag får tid till doktor).

Visst, barnlösheten bär jag ständigt med mig, den är en del av mig, jag kan inte komma ifrån det. Men denna smärta kommer sällan, jag har lärt mig att leva med det faktum att det inte kommer bli några barn för mig. Hur ont denna tanke än gör. Till och med beredd på att ge mig in i IVF-svängen igen. Men det kommer aldrig att ske. Det blir aldrig jag, det blir aldrig min dotter/son, det blir aldrig min familj som går där. Just nu gör det ont.

Livskvalitet och ofrivillig barnlöshet

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Tidigare idag då jag var inne och snokade på Dagens sjuksköterska hittade jag en intressant artikel om en avhandling om livskvalitet hos män och kvinnor efter misslyckade IVF-behandlingar. Detta är ett ämne som berör mig då jag själv har två misslyckade IVF-/ICSI-behandlingar, samt tre avbrutna stimuleringar inför behandling, bakom mig.

Avhandligen visar att män mår sämre av ofrivillig barnlöshet än vad som framkommit i tidigare studier. Att även män mår dåligt av ofrivillig barnlöshet är en självklarhet för mig eftersom jag själv sett det på nära håll. I vår omgivning var det inte så, de såg inte att exmannen också led. De gjorde det mesta för att ”skona” mig från ämnen som kunde vara känsliga, men ingen tog hänsyn till hur han mådde och kände. Vi ville båda ha barn, vi led båda lika mycket av alla misslyckanden. Vi grät lika många tårar, jag på utsidan och han på insidan.

Huruvida han såg barn som att ”nå toppen av berget” kan jag inte svara på eftersom vi till sist aldrig pratade om våra känslor med varandra. Jag visste att han bara mådde sämre av att se mig ledsen så därför höll jag inne allt, och han gjorde samma sak. Till sist levde vi två separata liv där våra enda gemensamma bindningspunkter var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn. Jag kunde inte leva så, jag ville inte leva så.

Vi hade behövt prata mer om våra känslor, dels med varandra och dels med någon utomstående. På vår klinik fanns en kurator som man själv kunde boka tid till om man ville, det var ingen självklarhet att man gjorde det. Vi gjorde det inte, jag kunde inte lyfta upp luren och ringa till henne för att boka tid. Jag ringde flera samtal i månaden för att boka tid för kroppsliga undersökningar, men jag kunde inte boka tid hos henne. Jag tycker det borde vara en obligatorisk del i behandlingen, inte något frivilligt eftersom jag tror många kan bli hjälpta av att få prata med någon utomstående.

Avhandlingen visar att den ofrivilliga barnlösheten för kvinnor är en känsla av livssorg. Jag kan inte annat än att hålla med. För mig är det en sorg som alltid finns där, nu för att många i omgivningen är i det stadium i livet då de antingen får barn eller redan har små barn. Sen för att de senare kommer att få barnbarn. Det får aldrig jag…

Tragiskt nog är infertiliteten en del av min identitet, jag ser mig själv som ofrivilligt barnlös trots att det är över fem år sedan jag levde i en relation då jag aktivt försökte bli gravid. När jag våren 2008 insåg att jag var oplanerat spontant gravid så hade jag svårt att förstå det. Jag? Gravid? Jag var ju ofrivilligt barnlös! Tyvärr slutade det i missfall…

Som jag skrev tidigare, detta är ett ämne som berör mig. Barnlösheten är en del av mig och kommer nog alltid vara, men den är inte det enda jag är – jag är SÅ mycket mer!

%d bloggare gillar detta: