Kategori: om barnlösheten

Jag orkar inte ha det så här!

Jag pratar om eländet, jag orkar verkligen inte ha det så här längre! Idag är dag 20 och då tycker min kropp att det kanske är dags att börja blöda lite mer. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Har de senaste dagarna bestämt mig för att nu ska den eländiga plastbiten i min livmoder ut, den fungerar ändå inte som jag vill. När jag fick den så sa de att jag visserligen inte skulle sluta blöda helt, men att jag ska blöda cirka tre av fyra veckor per månad – det orkar jag inte.

De senaste veckorna jag har jag börjat fundera på att börja med p-piller igen trots att jag egentligen inte vill. Jag mår inte bra av att äta p-piller, att behöva ta den där tabletten varje dag får mig att må psykiskt dåligt. Varför? Jag har svårt att släppa tanken på att jag inte har något egentligt behov att ta dem. Det vill säga, jag kan inte bli gravid ändå så varför ska jag ta dem, de påminner mig dagligen om att jag är ofrivilligt barnlös. Kanske låter det dumt men det är så det är. Och sen är det hoppet, det där dumma hoppet som säger mig att förra gången jag slutade med p-piller faktiskt ägglossade en gång. Jag ägglossade en gång och jag blev gravid, spontant, en graviditet som slutade i missfall. Äter jag p-piller igen så kommer det där dumma hoppet finnas inom mig, det där hoppet som säger att har det hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen. Om det blir så att jag en dag befinner mig i den situationen att jag tillsammans med någon annan är beredd att ge det ett försök. Om jag slutar med p-piller igen, och i n t e blir gravid. Hur kommer jag ta det? Kommer jag att orka det?

Och allt detta trots att jag redan har gett upp hoppet och accepterat att det är så här det är, så finns den där gnuttan hopp där och jag är så rädd att det hoppet är det som krossar mig för alltid. Hoppet som blir ännu ett misslyckande, hoppet som ännu en gång visar att jag är dum att tro att det ska hända mig. Hoppet som bryter ner mig så pass att jag inte kan återkomma till den person, eller åtminstone en del av den person, som jag var innan den ofrivilliga barnlösheten satte sina klor i mig.

Nedan, eländet år för år, bilderna är klickbara… (o=spotting, x-xxx= liten blödning, mellan, störtblödning)

2011
2012-slut
2013

P-piller är den enda behandling mot mina blödningsbesvär som åtminstone Kvinnokliniken på Akademiska var beredda att erbjuda mig, förutom den hormonspiral som jag nu har. Ett ytterligare alternativ är att äta Primolut-Nor i 10 dagar när blödningarna börjar (eller en gång per månad som gjorde ett tag), men de ville inte skriva ut det till mig eftersom det skulle öka den risk för cancer som jag redan har pga mina hormonbesvär. Jag mår hemskt dåligt av att äta Primolut-Nor, eller jag blir en häxa med hemska humörsvängningar, men det fungerar. P-piller har också fungerat, jag får en normal cykel och blöder som ”man ska” cirka 4-6 dagar per månad. Nu, med hormonspriralen, vet jag aldrig hur mycket eller hur länge jag blöder. Det kan kommer när som helst, att jag bara varit blödningsfri en vecka efter en blödningsperiod på 20 dagar spelar ingen roll – jag kan börja blöda igen och oftast blir det lika många dagar till. Nu när jag lämnat Uppsala hoppas jag att jag har turen att hitta en doktor som faktiskt lyssnar på mig.

För jag orkar inte ha det så här!

Nr 67 av #blogg100.

Blandade tankar från dagen, hopp och barnlöshet

20130328-213504.jpg

Skärtorsdag. Jobbdag. Här och var har jag hört ryktas om att vissa har jobbat halvdag, att vissa har ”jobbat hemma” den halva dag som de var tvungna att jobba. Jag? Halvdag? Inte heller, jag hade av någon anledning lagt in en extra lång dag, 8-17. Extra roligt när man jobbat kväll dagen innan, extra kul när man fortfarande inte är helt pigg efter en vecka hemma i sjuksängen. Åh, tänker ni då, men då är hon säkert ledig i morgon! Jo, det hade förstås varit trevlig, men då har hon (läs jag) lagt in ett 7-14-tur. Och om vi säger så här, jag ser inte fram emot att gå upp kl 05. 🙁

Hade trots de långa timmarna en bra dag på jobbet. Dagen började dock inte så bra, hade en förvirrad dröm om att jag var vilse i Helsingfors och var sen eftersom jag skulle börja jobba. Vaknade med den känslan, den att vara försenad och vara stressad. Jag drömde alltså inte om något blått som jag hoppades igår…

Hopp och mirakel Sedan ett par dagar tillbaka har jag letat efter mitt Hope-halsband, tycker det var passande att plocka fram det igen. Kommer inte längre ihåg när jag köpte det, men det var innan jag ”blev” @hoppfull. (Jag köpte det från Barncancerfonden.) Att ha hopp, vara hoppfull. Det är en sak att säga det, en annan sak att vara det och jag hoppas att halsbandet ska påminna mig om det igen.

På ett gammalt kort, från 2009, har jag på mig mitt Hope-halsband. Tillsammans med ”Miracles” hängde alltid ”Hope” runt min hals. ”Miracles” har jag tagit bort, för den ringen påminner mig för mycket om det mirakel som jag hoppades på. Jag minns så väl den dagen jag köpte det, bara några timmar innan VUL (vaginalt ultraljud) nummer 2. Det VUL:et som gjorde för att se om jag hade ett levande foster i min mage. Åh, vad jag hade behövt ett mirakel då! Men redan innan visste jag att det inte fanns någon chans, det fanns ingen chans att jag skulle ha fel på veckorna, att jag skulle varit 3-4 veckor tidigare i graviditeten än vad jag var. Jag visste att det inte var så, jag visste att mitt pyre var dött…och så var det också. Det tragiska är att när jag väl insåg att jag var gravid, då var pyret redan dött. Men min kropp, min förrädiska kropp, förstod det inte. VUL nummer 2 visade förstås en tom hinnsäck och två dagar var det ute ur min kropp, och jag var tom. Så tom.

Om jag måste välja ut två tillfällen i min ofrivilliga barnlöshet som varit de tyngsta är valet lätt. Det första, när vårt frusna embryo inte klarade upptiningen. Det andra, mitt MA, mitt lilla pyre som var borta och som aldrig blev. Och det tragiska är, mitt lilla pyre var det närmaste jag någonsin kommit ett levande barn.

Men kan jag kalla mig själv ofrivilligt barnlös fortfarande, är jag inte frivilligt barnlös nu när jag gett upp tanken på att det någonsin kommer att ske? När jag till och med överväger en hysterektomi för att slippa allt blödande? I min mening är jag ofrivilligt barnlös ändå, för jag vill ju fortfarande ha barn, min längtan är fortfarande lika stor. Men längtan är vad det kommer att förbli, mitt hjärta kanske inte förstår det. Men det gör jag…

De dagarna jag låg hemma och var sjuk så skrev jag kort om denna artikel, att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv påstod de. Via Barnlängtan – patientföreningen för ofrivilligt barnlösa så hittade jag något som Ann Heberlein skrivit om surrogatmödraskap. Läs Bulle i annans ugn och ställ dig sedan frågan: Skulle du kunna tänka mig att hjälpa din syster eller en god vän att bli förälder?

Nr 65 av #blogg100.

Ett helt acceptabelt liv

Sjukstugan fortsätter här hemma, idag värre än igår så egentligen har jag ingen ork till att skriva något här. Vill ändå bara nämna det jag läste i morse, om surrogatmödraskap och det själviska i att vilja ha barn. Är det bara vi ofrivilligt barnlösa som då är själviska när vi vill ha barn? Är inte de som får barn på ”normala” sätt också själviska? Ja, jag vet inte. Det jag stör mig på i texten är orden ”att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv”, och jag undrar, har de provat…

Orkar som sagt inte skriva något vettigt, läs gärna vad EVL har skrivit istället.

Nr 57 av #blogg100.

Barnlängtan och när stödet saknas

Den här veckan har det varit många funderingar om barnlösheten, bland annat skrev jag om det och eländet tidigare i veckan. Jag har även kommit i diskussion angående barnlängtan och vad vi ofrivilligt barnlösa kan utsätta oss för i vår önskan att bli gravida. Jag hade tänkt vara tyst och inte säga något, orkade liksom inte ta den diskussionen igen. Hur som helst, det hela gick ut på att vi måste vara helt galna som utsätter oss för livsfara (?) för att få barn. Det började med att de pratade om komplikationer som kan inträffa när man är äldre och blir gravid. När samtalet sedan kom in på att det bara är IVF-mammor som är äldre, då kunde jag inte hålla tyst för så är det ju inte. Självklart var det här personer som blivit gravida bara de tittat på ett par kallingar och som inte riktigt kan förstå till vilken grad denna barnlängtan gör att man nästan utstår vad som helst. Några dagar senare kom en av de inblandade och bad mig om ursäkt för att hon inte hade förstått hur det kunde vara och att hon kanske hade sagt saker som gjort mig ledsen…alltid något.

Idag kom nästa samtal om barnlängtan. Vi pratade om möjligheten att åka utomlands som ensamstående, för insemination, IVF eller embryodonation. För mig är det ju det sistnämnda som skulle kunna vara aktuellt, och jag skulle ljuga om jag inte har funderat på det. Inte bara just embryodonation utan även IVF utomlands. Just IVF är i mitt fall ganska uteslutet eftersom jag är så svårstimulerad så det tidigare varit tal om äggdonation. Det har stannat vid tankar, för med mitt jobb skulle det inte fungera att få barn ensam sa jag. Den äldre kollega som jag pratade med sa då att när det gällde hennes dotter så var det där hon kom in i bilden. Som stöd, barnvakt och hjälp då det behövdes och hon undrade om inte jag hade några runt omkring mig….men jag har ju inte det.

Jag har inte det. Jag är ensam och inte ens om pappa levde skulle jag ha det stöd som behövs. Hade jag haft kontakt med min mor så hade inte det varit till mycket hjälp det heller. Och syster bor för långt bort. Så jag är ensam vilket gör att det inte skulle fungera. Inga egentliga vänner i närheten har jag heller som skulle kunna finnas där.

Men min barnlängtan finns kvar, kommer kanske alltid att finnas. Men när du återigen blivit singel, även om det inte hade spelat någon roll eftersom jag har haft en tendens att hitta de som inte vill ha barn, så är det vid barnlängtan det stannar. Det kommer aldrig bli några barn för mig, och det har jag accepterat. Men hoppet finns ju där, hur knäppt det än låter (åtminstone i mina öron). Fast att hitta någon som är inne på samma spår, bli skriven på samma adress (ett krav för att få göra IVF, tidigare i alla fall), komma först i kön och få börja behandling…det känns ganska hopplöst. Speciellt i den ålder jag är, och skulle det då behövas väntas på äggdonation, då är det alldeles för sent.

(Och jag orkar inte läsa igenom detta, så konstiga formuleringar får ni ha överseende med.)

Nr 52 av #blogg100.

Barnlösheten och det ständiga eländet

Eländet är här. Igen. Jag blöder alltså. Igen. Är så trött på detta, barnlösheten hade varit lättare att utstå om jag inte ständigt blev påmind om min oförmåga att få barn. För det är ju det blodet är, en ständig påminnelse att jag inte har ägglossat. Att min kropp inte får någon signal om att det blev inte någon graviditet denna gång heller. Slemhinnan som bara väntar efter den signalen blir för gammal, och blöder. Blöder. Och blöder. Och jag vet inte hur länge jag orkar med detta längre. Sen kommer tankar om att jag inte borde klaga, att jag inte blöder lika mycket som jag gjorde för något år sedan. Men blöder gör jag, mer än andra. Och jag är så trött på eländet.

De dagar då jag inte blöder så läggar jag mina funderingar och planer på hysterektomi på hyllan. Tänker att det kanske blir bättre när jag gått ner i vikt. Fastän jag vet att det inte är så. Jag har vägt mindre, nära min målvikt, och problemen fanns ändå där. De veckor jag blöder tänker jag att jag snart ska försöka få en doktor att gå med på jag ska få göra en hysterektomi. De gynekologer jag träffat i Uppsala har nämligen inte gått med på det. Anledningen? Jag är i fertil ålder.

Jag är i fertil ålder, jag ska fortfarande kunna få barn. Att jag inte har någon ägglossning? Att jag inte kan få barn? Att det med stor sannolikhet krävs ägg- eller embryodonation för att jag ens ska kunna bli gravid, verkar de ha glömt bort. Jag är i fertil ålder och därför får jag inte ta bort min livmoder.

Skrivit en del på Twitter om ämnet ikväll, de orden följer nedan…

  1. Tänker inte titta på Familjen Annorlunda iaf, av ngn anledning blir jag så ledsen av det programmet.
  2. Vad kan det bero på? Jo just ja, de har fått barn bara ngn visat kalsonger för dem, jag får inte ens barn med provrörsbefruktning.
  3. Och ja, kanske drar jag alla där över en kam nu, ngn av dem kanske hade problem…men det märks inte på antalet barn de har iaf.
  4. Och ja, ibland är jag bitter över min ofrivilliga barnlöshet. Men med tanke på hur ”bra” jag hanterar det annars så får det vara så.
  5. Ibland är jag bitter, ibland är jag ledsen, ibland gör det ont. Men oftast inte. Som jag brukar säga om andra saker, ”man vänjer sig”. 🙁
  6. När folk säger till mig att jag borde vara glad att jag och exmaken aldrig fick barn för vi skilde ju oss ändå sen.
  7. De personerna har aldrig funderat på om de var just de 5 åren vi försökte bli gravida som gjorde att vi inte är tillsammans längre.
  8. Annan kommentar som jag fått ang min barnlöshet: tur att du inte har barn, för annars hade du ju inte kunnat plugga så mkt som du gjort.
  9. För det finns ju inga med barn som pluggat lika mycket? Eller finns det. Så klart det gör, ensamstående till och med som läst lika mkt.
  10. Och hur många gånger har jag fått kommentaren: ”men du, med nästa man du träffar kommer det att fungera, jag lovar.”
  11. Jag har ingen ägglossning, det ändrar sig inte om jag träffar någon ny eller inte.
  12. Men nu är jag för gammal, det blir aldrig några barn. Det blir aldrig några barnbarn.
  13. Det är en pågående livskris, en som inte går över eller försvinner. Den bara ändrar karaktär. Men försvinner. Aldrig.
  14. Jag hatar min ofrivilliga barnlöshet, men man lär sig att leva med den. Man lär sig att inte ta åt sig, att bli glad åt andras barn.
  15. Man lär sig låsa in sin sorg. Stoppa undan den. För andra kan inte hantera den. De vill inte veta av den, de förstår inte.
  16. Så jag låser in den. Släpper ut den för luftning ibland. Man måste det för att inte gå under. Och då gör det ont, man fulgråter.
  17. Man överlever. Fastän man ibland tror att man inte ska göra det.
  18. Så varför alla dessa tankar om barnlösheten ikväll? Blodet, ständigt detta blod. Och jag orkar inte, jag orkar inte blöda mer.

Nr 48 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: