Idag blev det klart, eller klart har det varit ett tag men nu är alla inblandade personer meddelade så nu kan jag prata om det lite mer öppet. I ett par veckor nu har bara ett fåtal personer vetat om det och det har viskats om det bakom stängda dörrar, men nu har alla viktiga parter fått ta del om det som bubblar inom mig av förväntan…och även en liten smula ångest. Jag har sagt upp mig och till hösten börjar jag på nytt jobb, fortfarande som operationssjuksköterska men på ett annat sjukhus.
Idag blev det officiellt på jobbet och jag kunde prata om det mer öppet. Det värmer att mina kollegor säger att de kommer att sakna mig och att de tycker det är tråkigt att jag ska sluta, det värmer mer än vad de tror. Jag går ju alltid med den känslan att ingen tycker om mig och att ingen egentligen tycker att det är kul att jobba med mig. (Dumma hjärnspöken och gamla invanda mönster, jag vet. Eller vet jag?) Jag är glad och förväntansfull över det nya som ligger framför mig, men samtidigt vemodig att lämna det jag har nu. Man vet ju vad man har men aldrig vad man får. Men ibland måste man ta steget och hoppa. Och det gör jag nu. Det gamla finns oftast alltid kvar, på ett eller annat sätt.
Så vart hoppar jag? Nej du, det håller jag tyst med ett tag till. 🙂
›› 75/100 #blogg100
