För lite mer än tio år sedan blev jag färdig sjuksköterska, idag var vi ett gäng som träffades för att ”fira” detta. Så kul att träffa alla som kom, höra hur deras liv såg ut nu och var de jobbar och sånt. Visst, vi var 110 som startade och cirka 80 som tog examen efter de tre studieåren, alla var inte där idag men ändå rätt många.
Jag blev så rörd av vad en gammal kursare sa till mig ikväll. Hon och jag umgicks inte så mycket då och har inte gjort det efter studietiden heller, men vi har sprungit på varann lite då och då. Dels på sjukhuset när jag fortfarande jobbade i Uppsala och dels på några lopp, vi är vänner på Facebook och följer varandra på Instagram. Hon har den finaste livsinställning man kan tänka sig, är oftast glad och tacksam över sitt liv, är otroligt empatisk och är så medkännande på ett fint sätt. Ikväll sa hon att jag är någon hon ser upp till och att hon tycker det är så kul att följa mig. Jag blev verkligen rörd, det betyder så mycket för mig eftersom hon är någon jag ser upp till. Att hon skulle se upp till mig liksom. (Det här är tjejen som slutförde en Tjejklassiker höggravid.)
Sen fick hon mig att fälla några tårar också. Hon pratade om hur tacksam hon är för sina barn, och tittade sedan på mig och sa att barn är ingen självklarhet (hon tänkte på min barnlöshet). Om vi så säger så här, det är inte ofta ens sorg blir bekräftad så. Ofta tänkte inte människor på det, och jag förstår dem för det skulle säkert inte heller göra om jag inte hade befunnit mig på de ofrivilligt barnlösas sida.
Hur som helst, en riktig fin eftermiddag och kväll. Många gamla minnen från de tre åren på sjuksköterskeutbildningen kom till ytan, några bortglömda och andra oförglömliga. Tänk att det gått tio år sedan vi blev klara – helt galet!
›› 74/100 #blogg100