Månad: april 2017

Vår eller vinter?

Kan vi prata om det här att det är 25:e april idag. Det är snart maj, det borde vara vår och sköna vårdagar. Men icke.

Det började igår. Stora blöta snöflingor singlade ner från skyn. Eller nej, inte singlade – det vräkte ner. Det fortsatte så hela natten. I morse när jag gick hem från jobbet låg det cirka en decimeter på marken och det snöade fortfarande.

Eftersom det ändå varit några plusgrader idag så har det mesta försvunnit men någon värme i luften är det inte precis. Visserligen är vintern min favoritårstid men när det nu blir vinterväder när det borde vara vår, då är jag inte lika imponerad. Nej, lagom varma vårdagar vill jag ha nu.

Så, gör om, gör rätt tack!

›› 56/100 #blogg100

Jag kommer inte igång!

Jag erkänner, jag är duktig på att inte komma igång med saker och ting. Som att packa till exempel, eller andra mer eller mindre tråkiga saker. Jag jobbar bäst under tidspress, jag har alltid varit sån! Skoluppgifter blev till exempel alltid bättre om jag gjorde dem i sista stund, plus att de alltid gick bättre att skriva om jag satt sent på kvällen eller mitt i natten.

Nu är det ju en månad tills jag flyttar så jag hinner ju. Har massor av dagar på mig, men samtidigt skulle det vara så skönt att för en gångs skull vara en sådan person som börjar med saker i tid.

Äsch, börjar i morgon istället. Det vill säga, jag är oförbätterlig. Igen. Åtminstone när det kommer till att fylla flyttkartonger.

›› 55/100 #blogg100

Sunday = Runday = Funday?

Bank, bank, bank! Så låter det när jag försöker få in i mitt huvud att jag faktiskt klarar av att springa längre sträckor. Än så länge går det långsamt, men det ska in – så är det bara.

Idag var det dags för långpass, 19 km eller vara ute i 146 minuter. Det blev inget av det. Men jag var åtminstone ute i 130 minuter och efter det var jag tvungen att ta en lång dusch för den hemska blåsten gjorde att mina lår kändes som isbitar. Jag gick mycket mer än vad som var planen, bland annat på en sträcka som består av en grusväg. Förstår inte varför den ska vara så hemsk att springa på, men det är den. Känns svampig och som fötterna sugs fast i marken.

Mitt största problem för stunden är att jag inte lyder mig själv. Jag säger till mig själv att nu fortsätter du att springa, det är bara att springa på så gör det. Men inte, jag börjar gå, när det enklaste egentligen är att bara fortsätta att springa. Det jobbiga ligger ju i att börja springa igen efter ett gångavsnitt, det tycker i alla fall jag.

Så ja, jag ligger efter mitt program, men det bara att kämpa på.

Huruvida runday var en funday idag, så nja det kan jag inte riktigt påstå. Motvind stundtals så jag nästan föstes bakåt. Å andra sidan så var det ju medvind ibland som hjälpte mig framåt. Efter löpturen och den varma duschen så var jag så trött att jag sov en timme. Önskade att jag blivit pigg efter det, men det blir jag sällan så det var en plåga att komma igång med städningen så var dagens andra uppgift. Så nej, ingen funday!

›› 54/100 #blogg100

Arrival

Hade en liten movie night här i min ensamhet ikväll, det är ju lördag trots allt. En bra film, en som jag sett fram emot att se. Lite godis. Pepsi Max. Hence Lördagsmys!

Filmen jag valt för kvällen var Arrival, den släpptes på iTunes i måndags men jag sparade den till helgen. Sci-fi, lite mystisk, bra skådespelare (till exempel Forest Whitaker). Filmen var bra, men inte alls vad jag väntade mig men ändå helt i min smak. Den kanske var lite långsam, det vill säga det hände inte överdrivet mycket men ändå kändes det inte långsamt. Slutet var underligt, kan inte säga att jag förstod det. Jag ville veta mer, se mer. Så ja, jag tyckte om den!

 

›› 53/100 #blogg100

Jag vet att jag klarar det, eller vet jag?

Mitt pannben fick sig en rejäl smäll när jag var tvungen att bryta Prag halvmarathon. Jag åkte till Prag med vetskapen att jag skulle klara av det, jag åkte hem med vetskapen att jag inte gjorde det. Jag kände mig misslyckad och värdelös. I vanliga fall är mitt pannben, min envishet och min hjärna det som får mig att klara av olika utmaningar, de hjälper mig. Nu tror jag de motarbetar mig.

Om 42 dagar ska jag springa ett marathon igen. Jag vet att jag kan klara det, hade varit det vanliga tankesättet, det är bara 42 km. Med den sortens tankar har jag klarat Lidingöloppet, Öppet spår, Vätternrundan och andra lopp. Och ja, det kan låta galet att tänka att Vätternrundan bara är 30 mil, men det är ju faktiskt bara 30 mil. Inte 35 eller ens 31 mil. Jag bestämmer mig för att jag vet att jag kommer att klara det och låter inga negativa tankar störa den övertygelsen. Jag vet helt enkelt att jag kan klara det.

Men nu, efter att jag bröt den där förbannade halvmaran är min övertygelse inte lika stark. Jag vet att jag klarar det, eller vet jag verkligen det… Ja, jag har sprungit ett marathon förut och ja, jag klarade av alla 42 km. När jag nu tänker att jag ska klara Stockholm marathon så finns tvivlet där, klarar jag det verkligen? New York marathon var en folkfest hela vägen, det vet jag att det inte kommer vara i Stockholm. I New York hade jag ingen deadline, jag visste att jag fick springa i mål även om det tog längre tid än vad jag tänkt mig. I Stockholm har jag bara sex timmar på mig.

Jag har 42 dagar att programmera om min hjärna, att få bort bisatsen ”eller vet jag?”. Jag jobbar på det, att stärka mitt pannben. För jag vet ju att jag klarar maran!

…eller vet jag?

(Kan berätta när det kom till att vända mina tankar rätt när det kom till Vätternrundan så var inte det helt lätt. Under lång tid tänkte jag varenda gång jag åkte hem till min syster att det var galet att jag skulle cykla sju mil längre än den sträckan, för det är ju verkligen helt galet. 30 mil! Men sen ”omprogrammerade” jag mina tankar och sen vara det bara 30 mil. The power of the mind.)

›› 52/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: