Jag började denna fjärde sjukdag att läsa om parnormen/pargemenskapen inne hos Fredrik. Det fick mig att tänka, inte så mycket på den utanförskap som kommer av att man är singel. Nej, jag tänkte på den utanförskap som kommer sig av att vara barnlös. Nu har jag ju mer eller mindre valt ensamheten, men jag tänker på förr när jag var yngre och fortfarande bodde i Uppsala. Tänker på speciellt en vän och ett speciellt tillfälle i mitt liv – de få veckorna som jag faktiskt var gravid, den enda graviditet som jag har haft förmånen att få uppleva.
Min vän, hon var den första som fick reda på att jag var gravid. Hon hade funnits där de gånger jag orkat umgås under de tunga åren, det vill säga de åren som jag och min exman försökt bli gravida. För mig var det ganska självklart att hon var den första som fick reda på den glada nyheten, eftersom hon om någon skulle förstå hur förvånad jag faktist var över det faktum att jag på morgonen sett ett positivt gravtest. Det var ingen självklarhet med tanke på att vi sedan hon blev mamma knappt hade haft någon kontakt alls.
Men där och då, under de veckor som följde innan missfallet, så ändrades det. Hon ringde och frågade om jag ville följa med eller hitta på saker, eller bara komma och hälsa på. Och sen kom missfallet (eller missed abortion) och allt blev som vanligt igen, det vill säga knappt någon kontakt alls. Det blev så tydligt, jag var inte längre ”medlem i klubben”. Visst, man kan tänka att det var av hänsyn av mig. Att jag kanske skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn efter missfallet. Men vad var då anledningen innan? Jo visst, jag var ofrivilligt barnlös och som sådan kanske jag också skulle tycka det var jobbigt att umgås med barn. Nu var det inte så, och det gjorde jag ingen hemlighet av eftersom vi under årens gång många gånger pratat om det.
På senare år har jag inte råkat ut för det så många gånger, att bli utesluten på grund av barnlösheten. Att jag valt ensamheten och att jag inte har så många vänner som jag umgås med spelar nog in här….plus att jag blivit äldre, inte så många av mina vänner har små barn längre.
(Och när vi ändå är inne på detta område så måste jag bara sucka över min kropp som nästan blivit regelbunden, åtminstone mer regelbunden än var den någonsin varit, nu i en ålder då min syster hamnade i klimakteriet. Vad ska det vara bra för? Är det ett hån, kära kropp, att påminna mig om att snart kan jag inte längre så jag borde passa på nu? Ja, jag vet inte, tycker bara det är underligt. För något barn kommer det ändå inte bli.)
›› 10/100 #blogg100
