Eländet är här. Igen. Jag blöder alltså. Igen. Är så trött på detta, barnlösheten hade varit lättare att utstå om jag inte ständigt blev påmind om min oförmåga att få barn. För det är ju det blodet är, en ständig påminnelse att jag inte har ägglossat. Att min kropp inte får någon signal om att det blev inte någon graviditet denna gång heller. Slemhinnan som bara väntar efter den signalen blir för gammal, och blöder. Blöder. Och blöder. Och jag vet inte hur länge jag orkar med detta längre. Sen kommer tankar om att jag inte borde klaga, att jag inte blöder lika mycket som jag gjorde för något år sedan. Men blöder gör jag, mer än andra. Och jag är så trött på eländet.
De dagar då jag inte blöder så läggar jag mina funderingar och planer på hysterektomi på hyllan. Tänker att det kanske blir bättre när jag gått ner i vikt. Fastän jag vet att det inte är så. Jag har vägt mindre, nära min målvikt, och problemen fanns ändå där. De veckor jag blöder tänker jag att jag snart ska försöka få en doktor att gå med på jag ska få göra en hysterektomi. De gynekologer jag träffat i Uppsala har nämligen inte gått med på det. Anledningen? Jag är i fertil ålder.
Jag är i fertil ålder, jag ska fortfarande kunna få barn. Att jag inte har någon ägglossning? Att jag inte kan få barn? Att det med stor sannolikhet krävs ägg- eller embryodonation för att jag ens ska kunna bli gravid, verkar de ha glömt bort. Jag är i fertil ålder och därför får jag inte ta bort min livmoder.
Skrivit en del på Twitter om ämnet ikväll, de orden följer nedan…
Nr 48 av #blogg100.