Månad: mars 2013

Den rätta för mig

Tittar på No strings attached, en romantisk komedi. Ingen film man ska titta på när man ligger i soffan och känner sig lite ensam. Men ensamheten är ju självvald, så varför känner jag då så? Varför har jag börjat sakna den där tvåsamheten? Någon att skratta med, någon att prata med, någon som pillar en i hårbotten. Fast egentligen vill jag ju inte ha det där. Än. Jag vill må bättre i mig själv först, känna mig mer tillfreds med min kropp, få ordning på eländet och allt det där. Men ändå saknar jag det. Den där tvåsamheten. Den är ju rätt trevlig ändå.

Men kanske har jag haft min chans. Kanske har jag haft mina tre försök till kärlek och lycka, det kanske inte finns mer chanser för mig. Jag har haft turen/äran/förmånen att älskas av tre killar/män, men de har inte varit rätt för mig och jag har inte varit rätt för dem. Men tänk om det var mina tre försök jag fick, tänk om det inte finns någon rätt för mig?

Och en annan tanke, tänk om man var lika snygg som Natalie Portman. Snygg, liten och smal. Dessutom intelligent. Allt som jag inte är med andra ord. 😉

Nr 53 av #blogg100.

Barnlängtan och när stödet saknas

Den här veckan har det varit många funderingar om barnlösheten, bland annat skrev jag om det och eländet tidigare i veckan. Jag har även kommit i diskussion angående barnlängtan och vad vi ofrivilligt barnlösa kan utsätta oss för i vår önskan att bli gravida. Jag hade tänkt vara tyst och inte säga något, orkade liksom inte ta den diskussionen igen. Hur som helst, det hela gick ut på att vi måste vara helt galna som utsätter oss för livsfara (?) för att få barn. Det började med att de pratade om komplikationer som kan inträffa när man är äldre och blir gravid. När samtalet sedan kom in på att det bara är IVF-mammor som är äldre, då kunde jag inte hålla tyst för så är det ju inte. Självklart var det här personer som blivit gravida bara de tittat på ett par kallingar och som inte riktigt kan förstå till vilken grad denna barnlängtan gör att man nästan utstår vad som helst. Några dagar senare kom en av de inblandade och bad mig om ursäkt för att hon inte hade förstått hur det kunde vara och att hon kanske hade sagt saker som gjort mig ledsen…alltid något.

Idag kom nästa samtal om barnlängtan. Vi pratade om möjligheten att åka utomlands som ensamstående, för insemination, IVF eller embryodonation. För mig är det ju det sistnämnda som skulle kunna vara aktuellt, och jag skulle ljuga om jag inte har funderat på det. Inte bara just embryodonation utan även IVF utomlands. Just IVF är i mitt fall ganska uteslutet eftersom jag är så svårstimulerad så det tidigare varit tal om äggdonation. Det har stannat vid tankar, för med mitt jobb skulle det inte fungera att få barn ensam sa jag. Den äldre kollega som jag pratade med sa då att när det gällde hennes dotter så var det där hon kom in i bilden. Som stöd, barnvakt och hjälp då det behövdes och hon undrade om inte jag hade några runt omkring mig….men jag har ju inte det.

Jag har inte det. Jag är ensam och inte ens om pappa levde skulle jag ha det stöd som behövs. Hade jag haft kontakt med min mor så hade inte det varit till mycket hjälp det heller. Och syster bor för långt bort. Så jag är ensam vilket gör att det inte skulle fungera. Inga egentliga vänner i närheten har jag heller som skulle kunna finnas där.

Men min barnlängtan finns kvar, kommer kanske alltid att finnas. Men när du återigen blivit singel, även om det inte hade spelat någon roll eftersom jag har haft en tendens att hitta de som inte vill ha barn, så är det vid barnlängtan det stannar. Det kommer aldrig bli några barn för mig, och det har jag accepterat. Men hoppet finns ju där, hur knäppt det än låter (åtminstone i mina öron). Fast att hitta någon som är inne på samma spår, bli skriven på samma adress (ett krav för att få göra IVF, tidigare i alla fall), komma först i kön och få börja behandling…det känns ganska hopplöst. Speciellt i den ålder jag är, och skulle det då behövas väntas på äggdonation, då är det alldeles för sent.

(Och jag orkar inte läsa igenom detta, så konstiga formuleringar får ni ha överseende med.)

Nr 52 av #blogg100.

Dagens

Kallt i morse, så påpälsad gav jag mig in till jobbet i morse, trött efter att ha kommit i säng sen och sen vaknat av kramp i vaden vid femtiden. Ingen bra start, alls. Stått på sal hela dagen, kul operationer eller nåja, den första i alla fall. Efter jobbet hem till Jennie och åt raggmunkar, mums. Innebar en hel del skratt och gos/lek med hennes underbara katt. Och en massa prat så klart. Sen hem, en sväng förbi ICA och inhandla mjölk till frukosten och Pepsi Max till helgen. Och jo, jag syndade, har redan druckit ett glas trots att det bara är torsdag. Jag syndade även eftersom jag köpte tre flaskor istället för två, men det var ju billigare med ICA-kortet så vad skulle jag göra? Nu snart sängen så jag kanske hinner bli lite pigg innan morgondagen för då vankas studiedag och sen aw.

En bra dag, verkligen. En bra dag! 🙂

Nr 51 av #blogg100.

Halvvägs

Dagens inlägg blir nummer 50 i #blogg100 och jag tycker att det hittills inte varit något problem att få ur mig ett inlägg om dagen, ibland har det till och med blivit två. Anledningen till detta tror jag är för att jag skriver om livet och vad som för stunden rör sig i mitt huvud. Kanske inte så intressant enligt andra, men så skriver jag också mycket för min egen skull, för att jag mår bra av det. Sen om något av mina inlägg om barnlösheten kanske kan hjälpa andra i samma sits så det bara en bonus.

Har jag hittat tillbaka till det sätt jag bloggade förut genom att delta i utmaningen? Ja, till viss del. Jag tänker ofta i ”bloggform” igen, tankar som jag kanske skriver om när jag väl hamnar framför datorn nästa gång. Samtidigt så känner jag att jag inte har samma flyt i skrivandet som jag hade för några år sedan, jag känner mig mer begränsad då personer som jag har eller har haft närmare relationer till läser här. I hänsyn till dessa kanske jag inte skriver det jag egentligen vill skriva. Denna anledning var varför jag en gång i tiden valde att skriva helt anonymt. Och då säger ni, men man kan inte vara helt anonym på nätet och det har ni rätt i. Det jag menar är att jag inte hade en blogg med mitt namn, inte heller gav jag ut min adress till familj, vänner och bekanta. Visst, dessa kunde hitta mig ändå, kanske av en slump eller för att de medvetet gick in för att leta reda på mig. Det var en risk jag medvetet tog, hittade de mig – fine, då fick det vara så, men jag tänkte inte ge dem en lapp i handen med adressen till min hemsida (som det var på den tiden).

Mina förhoppningar de kommande 50 dagarna är att jag allt mer känner att jag skriver som jag gjorde förr, mer från hjärtat och mindre tankar om vem som kan bli ledsen för saker som jag skriver om. Tror inte att jag kommer nå dit eftersom jag allt för mycket bryr mig om vad andra tycker och känner…

Men nu, en vanlig fras här: Jag. Måste. Sova. Nu. Har jobbat kväll och kan som vanligt inte gå och lägga mig direkt som jag egentligen borde då klockan ringer tidigt för att det är dags för en dagpass på jobbet. Jag måste få lite tid innan, annars sover jag bland annat inte så bra. Dessutom känns det verkligen som jag inte har något liv utöver jobba och sova om jag inte får lite tid för mig själv innan jag lägger mig.

Nr 50 av #blogg100.

Den där svackan

Förra veckan skrev jag att jag hamnat i en svacka när det kom till matlagning. Jag hade hoppats att den skulle ha gett med sig till denna vecka men så har inte varit fallet, den har snarare fördjupats. Eländet började ju igår och jag hade på känn redan förra veckan att det var på gång, bland annat för att jag brukar få en öm lymfkörtel och tappa lite mer hår än vad jag vanligtvis gör. En annan tydlig sak var att vikten gick upp, trots att jag åt bra och rörde på mig som jag skulle. Just det här med vikten har jag varit med om förr och är det något som är motivationssänkande är det det just att det man gör inte ger något resultat.

Matlagningen denna vecka har helt klart blivit lidande, igår blev det knäckemackor till middag och en köpesallad från Pressbyrån fick bli lunch ikväll. Inte bra och inte gott. Idag har jag varit och fikat hos en vän på kvällen och väl hemma fastnade jag framför teven och datorn men jag måste verkligen fixa så jag får matlådor. Och jag måste göra det nu. Tröttheten har mig i sitt grepp, är ständigt trött visserligen, men jag får inte den hindra mig. Jag får inte låta denna svacka hindra mig, jag måste upp igen. Jag måste fortsätta, jag har ju bestämt mig att denna gång ska vara den gång som jag faktiskt lyckats. Dessutom har jag ”lovat” pappa.

När det kommer till min träning, eller min löpning vilket är den enda träning jag utför, så är även den på nedåtgående. Denna vecka är första veckan sedan jag startade som jag inte lyssnat på min iPhone när den har sagt att det är dags att springa. Varför? Delvis svackan, delvis att jag från och till känt mig en smula förkyld, och slutligen delvis för att jag har ont i mitt vänster knä när jag går i trappor. Av de tre orsakerna är det bara den sistnämnda som egentligen är ett giltigt skäl, för den smula som jag har känt mig förkyld har verkligen varit liten.

Men iväg med mig nu, dags att ordna de där matlådorna så att jag sen kan krypa ner i min underbara säng.

Nr 49 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: