Tredje dagen med feber och ledvärk. Tredje dagen som spenderats i sängen. Men jag borde inte klaga, de finns de som har det värre. Och när jag tänker på två av dem som har det värre, blir jag så ledsen. Ledsen över hur orättvist livet kan vara… Så vad har jag då rätt att gnälla över lite feber och ledvärk.
Man hinner tänka en hel del när man ligger ensam och inte kan sova. Jag ältar mycket, något som jag enligt min exman var alldeles för bra på. Jag var för bra på att leva i det förflutna. Sen pappa dog har jag ältat hans död och min uppväxt, och så mycket som jag har tänkt på honom de senaste veckorna har jag nog inte tänkt på honom på flera år. Jag var inte den bästa dottern precis, men jag orkade helt enkelt inte. Min uppväxt var inte lätt alla gånger, jag önskar den ingen. Men som vanligt, det finns alltid de som hade det värre. Som har det värre.
Så vad har jag då för rätt att klaga?
Tänker jag på min uppväxt så kommer tankarna även in på henne, min så kallade mor. Hon som fortfarande lever men som jag inte har haft någon kontakt med sedan den 18:e augusti 1990. Jag har funderat mycket på varför jag inte dög. Hur hon så lättvindigt kunde avsäga sig all kontakt med mig. Vad hade jag gjort för att förtjäna det förutom att bli född? För hon såg/ser ju mig som ett misstag, det där misstaget som aldrig borde ha fötts. Men förutom det, vad hade jag gjort?
Mitt förnuft säger mig att det inte var något jag hade gjort, men min lilla djävul säger att det räckte med att jag var jag. Den där djävulen som jag än idag tampas med, den som säger att jag inte duger till något. Nu är jag bättre på att tysta den, men den är trots allt fortfarande för högljudd. Att säga att jag inte duger, det är den bra på.
När pappa begravdes sa min farbrors fru att pappa alltid var stolt över mig, att han aldrig sa ett ont ord om mig utan bara sa positiva saker. Varför kunde han aldrig säga det till mig? Fast det är klart, vi pratade aldrig med varandra i min familj. Och det ångrar jag idag, att vi aldrig pratade…så mycket som jag skulle vilja ha svar på, men nu blir frågorna aldrig ställda och svaren är för alltid borta.
Kan verkligen inte förstå att han inte finns mer…
Nu slut på febriga tankar, dags att lägga sig igen.
Nr 58 av #blogg100.
