Igår satt jag och surfade runt på söta kattfilmer på Youtube igen. Av en slump hittade jag då en singer/songwriter helt i min stil och med några riktigt bra låtar, bland annat denna:
Nr 68 av #blogg100.
Månad: mars 2013
Jag orkar inte ha det så här!
Jag pratar om eländet, jag orkar verkligen inte ha det så här längre! Idag är dag 20 och då tycker min kropp att det kanske är dags att börja blöda lite mer. Jag. Orkar. Inte. Mer.
Har de senaste dagarna bestämt mig för att nu ska den eländiga plastbiten i min livmoder ut, den fungerar ändå inte som jag vill. När jag fick den så sa de att jag visserligen inte skulle sluta blöda helt, men att jag ska blöda cirka tre av fyra veckor per månad – det orkar jag inte.
De senaste veckorna jag har jag börjat fundera på att börja med p-piller igen trots att jag egentligen inte vill. Jag mår inte bra av att äta p-piller, att behöva ta den där tabletten varje dag får mig att må psykiskt dåligt. Varför? Jag har svårt att släppa tanken på att jag inte har något egentligt behov att ta dem. Det vill säga, jag kan inte bli gravid ändå så varför ska jag ta dem, de påminner mig dagligen om att jag är ofrivilligt barnlös. Kanske låter det dumt men det är så det är. Och sen är det hoppet, det där dumma hoppet som säger mig att förra gången jag slutade med p-piller faktiskt ägglossade en gång. Jag ägglossade en gång och jag blev gravid, spontant, en graviditet som slutade i missfall. Äter jag p-piller igen så kommer det där dumma hoppet finnas inom mig, det där hoppet som säger att har det hänt en gång så varför skulle det inte kunna hända igen. Om det blir så att jag en dag befinner mig i den situationen att jag tillsammans med någon annan är beredd att ge det ett försök. Om jag slutar med p-piller igen, och i n t e blir gravid. Hur kommer jag ta det? Kommer jag att orka det?
Och allt detta trots att jag redan har gett upp hoppet och accepterat att det är så här det är, så finns den där gnuttan hopp där och jag är så rädd att det hoppet är det som krossar mig för alltid. Hoppet som blir ännu ett misslyckande, hoppet som ännu en gång visar att jag är dum att tro att det ska hända mig. Hoppet som bryter ner mig så pass att jag inte kan återkomma till den person, eller åtminstone en del av den person, som jag var innan den ofrivilliga barnlösheten satte sina klor i mig.
Nedan, eländet år för år, bilderna är klickbara… (o=spotting, x-xxx= liten blödning, mellan, störtblödning)
P-piller är den enda behandling mot mina blödningsbesvär som åtminstone Kvinnokliniken på Akademiska var beredda att erbjuda mig, förutom den hormonspiral som jag nu har. Ett ytterligare alternativ är att äta Primolut-Nor i 10 dagar när blödningarna börjar (eller en gång per månad som gjorde ett tag), men de ville inte skriva ut det till mig eftersom det skulle öka den risk för cancer som jag redan har pga mina hormonbesvär. Jag mår hemskt dåligt av att äta Primolut-Nor, eller jag blir en häxa med hemska humörsvängningar, men det fungerar. P-piller har också fungerat, jag får en normal cykel och blöder som ”man ska” cirka 4-6 dagar per månad. Nu, med hormonspriralen, vet jag aldrig hur mycket eller hur länge jag blöder. Det kan kommer när som helst, att jag bara varit blödningsfri en vecka efter en blödningsperiod på 20 dagar spelar ingen roll – jag kan börja blöda igen och oftast blir det lika många dagar till. Nu när jag lämnat Uppsala hoppas jag att jag har turen att hitta en doktor som faktiskt lyssnar på mig.
För jag orkar inte ha det så här!
Nr 67 av #blogg100.
Nicest thing
Orkar inte skriva något idag, för trött efter dålig sömn och tidig morgon på grund av jag skulle till jobbet. Har sovit dåligt i flera nätter, för mycket tankar som snurrar… Bjuder istället på en ny favoritlåt som jag lyssnat otaliga gånger på de två senaste dagarna, skyller på @flickstreck och den Spotifylista hon gjorde åt sin @MarcChri innan de ens hade träffats. <3
Nr 66 av #blogg100.
Blandade tankar från dagen, hopp och barnlöshet
Skärtorsdag. Jobbdag. Här och var har jag hört ryktas om att vissa har jobbat halvdag, att vissa har ”jobbat hemma” den halva dag som de var tvungna att jobba. Jag? Halvdag? Inte heller, jag hade av någon anledning lagt in en extra lång dag, 8-17. Extra roligt när man jobbat kväll dagen innan, extra kul när man fortfarande inte är helt pigg efter en vecka hemma i sjuksängen. Åh, tänker ni då, men då är hon säkert ledig i morgon! Jo, det hade förstås varit trevlig, men då har hon (läs jag) lagt in ett 7-14-tur. Och om vi säger så här, jag ser inte fram emot att gå upp kl 05. 🙁
Hade trots de långa timmarna en bra dag på jobbet. Dagen började dock inte så bra, hade en förvirrad dröm om att jag var vilse i Helsingfors och var sen eftersom jag skulle börja jobba. Vaknade med den känslan, den att vara försenad och vara stressad. Jag drömde alltså inte om något blått som jag hoppades igår…
Sedan ett par dagar tillbaka har jag letat efter mitt Hope-halsband, tycker det var passande att plocka fram det igen. Kommer inte längre ihåg när jag köpte det, men det var innan jag ”blev” @hoppfull. (Jag köpte det från Barncancerfonden.) Att ha hopp, vara hoppfull. Det är en sak att säga det, en annan sak att vara det och jag hoppas att halsbandet ska påminna mig om det igen.
På ett gammalt kort, från 2009, har jag på mig mitt Hope-halsband. Tillsammans med ”Miracles” hängde alltid ”Hope” runt min hals. ”Miracles” har jag tagit bort, för den ringen påminner mig för mycket om det mirakel som jag hoppades på. Jag minns så väl den dagen jag köpte det, bara några timmar innan VUL (vaginalt ultraljud) nummer 2. Det VUL:et som gjorde för att se om jag hade ett levande foster i min mage. Åh, vad jag hade behövt ett mirakel då! Men redan innan visste jag att det inte fanns någon chans, det fanns ingen chans att jag skulle ha fel på veckorna, att jag skulle varit 3-4 veckor tidigare i graviditeten än vad jag var. Jag visste att det inte var så, jag visste att mitt pyre var dött…och så var det också. Det tragiska är att när jag väl insåg att jag var gravid, då var pyret redan dött. Men min kropp, min förrädiska kropp, förstod det inte. VUL nummer 2 visade förstås en tom hinnsäck och två dagar var det ute ur min kropp, och jag var tom. Så tom.
Om jag måste välja ut två tillfällen i min ofrivilliga barnlöshet som varit de tyngsta är valet lätt. Det första, när vårt frusna embryo inte klarade upptiningen. Det andra, mitt MA, mitt lilla pyre som var borta och som aldrig blev. Och det tragiska är, mitt lilla pyre var det närmaste jag någonsin kommit ett levande barn.
Men kan jag kalla mig själv ofrivilligt barnlös fortfarande, är jag inte frivilligt barnlös nu när jag gett upp tanken på att det någonsin kommer att ske? När jag till och med överväger en hysterektomi för att slippa allt blödande? I min mening är jag ofrivilligt barnlös ändå, för jag vill ju fortfarande ha barn, min längtan är fortfarande lika stor. Men längtan är vad det kommer att förbli, mitt hjärta kanske inte förstår det. Men det gör jag…
De dagarna jag låg hemma och var sjuk så skrev jag kort om denna artikel, att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv påstod de. Via Barnlängtan – patientföreningen för ofrivilligt barnlösa så hittade jag något som Ann Heberlein skrivit om surrogatmödraskap. Läs Bulle i annans ugn och ställ dig sedan frågan: Skulle du kunna tänka mig att hjälpa din syster eller en god vän att bli förälder?
Nr 65 av #blogg100.
Några ord om lilla jag
Igår rensade jag ur min gamla jobbväska, den har hängt med under flera år och trots att jag inte har hittat någon bra ersättare är det nu dags att gå vidare. I den hittade jag både det ena och det andra, bland annat några post-it-lappar från en studiedag vi hade förra året. Vi delades in i små grupper för att göra diverse övningar om gruppdynamik, som en extra lite uppgift fick vi dessa lappar där vi skulle skriva positiva saker om de övriga gruppmedlemmarna. Något som jag alltid varit duktig på är att nedvärdera mig själv och tro att alla runt omkring mig tycker att jag är dum och värdelös, inövad vana sedan barndomen. Därför tänkte jag nu skriva vad som stod på mina lappar och försöka att tro på orden också.
Lättsam. Glad. Kunnig.
Trygg. Säker. Mogen.
Jättekul att vi är på samma arbetsplats. Jag tycker du är rolig, lättsam och jordnära. Trivs mycket bra med dig som arbetskollega!
Med de orden tänker jag nu gå och lägga mig, har dragit med en envis huvudvärk sedan jag vaknade och känner att lite sömn inte vore helt fel. Förhoppningsvis drömmer jag om något blått!
Nr 64 av #blogg100.