Jag i vit avdelningspyjamas en sen natt i omklädningsrummet på strokerehab och jag i blå operationsspyjamas, även detta taget i omklädningsrum (och ja, jag ser ut som en mupp!). 🙂
Varför operationssjuksköterska? För att kunna besvara den frågan måste jag först besvara frågan: Varför sjuksköterska? Ja, varför. När man läser allt i media om en vård i kris, dåliga ingångslöner och dålig löneutveckling, stress, otillräcklighet, inga luncher eller raster så funderar man ju faktiskt varför någon vill bli sjuksköterska. För mig var det nog lite av en slump, jag jobbade heltid på ICA och hade lämnat arkeologin bakom mig eftersom den ändå inte skulle ge mig något jobb. Men sen kom ju den där sommaren när vi blev rånade och jag jobbade, tänkte nog inte så mycket på det då men när vi sen blev rånade igen och jag fick panikångest bara jag närmade mig affären – då var det läge att börja fundera på något annat. Så det gjorde jag, jag började jobba som personlig assistent och funderade under denna tid på vad jag ville göra med mitt liv. Till sist valde jag mellan två utbildningar; sjuksköterska eller arkivarie. Vad valet föll på vet vi ju redan, sjuksköterskeutebildningen. Och jag har inte ångrat mig, inte en sekund.
I början var min motivation att jag ville bli barnmorska, ville hjälpa andra i den situation som jag då befann mig i, jag ville hjälpa andra ofrivilligt barnlösa. För om det var några som verkligen var stöttande under de många år som jag och exmaken besökte Reproduktionscentrum så var det just barnmorskorna. De fanns alltid där, till skillnad från doktorerna (hade åtskilliga under de fem år vi försökte bli gravida). Under utbildningens gång så blev jag mer och mer intresserad av operationssjuksköterskeyrket, jag vet egentligen inte vad som gjorde mig intresserad men jag kommer ihåg att när det var dags för praktik på operation så var jag redan inne på att det var operationssjuksköterska som jag ville bli.
I januari 2007 tog jag min sjuksköterskeexamen och samma månad började jag jobba inom geriatriken, min plan från början var att jobba där ett år för att sedan söka in till vidarutbilningen. Men så la de ner operationssjuksköterskeutbildningen i Uppsala och jag kände då att jag inte ville flytta för att läsa vidare…så jag blev kvar på samma avdelning men kände att det var dags för något nytt. Så jag sökte nytt jobb och hamnade på akuten och jag trivdes så bra, både med jobbet och mina arbetskamrater. Jag tyckte till och med att det var så kul att jag funderade på att specialisera mig inom något annat än just operation, något som skulle passa in och vara till nytta inom akutsjukvård. Av många olika anledningar blev jag inte kvar på akuten och jag började jobba inom geriatriken igen, denna gång med strokerehab och heltid natt.
Jag som inte ville jobba på avdelning efter att ha jobbat på akuten, befann mig alltså just där jag inte ville vara. Ganska snart började jag fundera på att läsa vidare till operationssjuksköterska men eftersom jag inte hade något möjlighet att ta mer studiemedel från CSN, mina terminer var slut, så var jag tvungen att göra det på distans. Jag jobbade och pluggade, pluggade och jobbade – tidvis var det tufft men jag visste att det var under en begränsad tid. Förra sommaren tog jag min examen, en gammal dröm hade blivit sann och jag var nu specialistsjuksköterska med inriktning operationssjukvård. Det kändes riktigt bra!
Om jag har ångrat mig? Inte en sekund, även om det finns stunder då jag undrar vad jag har där att göra, stunder då jag känner mig otillräcklig och undrar varför jag inte fortsatte med något som jag verkligen var bra på (som att sitta i kassan på ICA eller jobba på avdelning, för jag var en riktigt bra geriatriksjuksköterska). Men ångrar mig gör jag inte, jag känner bara att jag inte är tillräckligt bra på det jag gör än (hallå, höga krav på mig själv som vanligt, hade samma tankar till och från när jag jobbade på akuten)…men så har jag ju bara jobbat i åtta månader än så länge och jag lär mig nya saker varje dag.
Men varför ville jag då bli operationssjuksköterska, vad var det som lockade? Utifrån, om man inte vet något om yrket, så kan det tyckas att vi bara finns där för att ”langa” instrument till kirurgerna. Men yrket innebär så mycket mer. Vi sysslar också med omvårdnad, precis som avdelningssköterskorna. Vi ansvarar för att vi opererar rätt patient och rätt kroppsdel, vi ansvarar för att steriliteten bevaras, tillsammans med anestesisjuksköterskan ansvarar vi för att patienten inte får några tryck- eller nervskador, med mera, med mera. En patient som ska operaras befinner sig en utsatt position, de kan vara nervösa och oroliga för operationen, rädda att inte vakna efter narkosen bland annat. De kommer till en högteknologisk miljö med många personer runt omkring dem som kanske pratar över huvudet på dem, någon måste vara deras ”advokat”, någon måste finnas där för dem, bekräfta deras känslor och föra deras talan när de själva inte kan göra det. Operationer är ett teamarbete och patienten är en viktig del av teamet, något man inte får glömma. Så vad var det som lockade? Allt, bland annat att vara en viktig kugge i ett team, att finnas där för patienten och så klart även själva operationen (jag skulle ljuga om jag inte nämnde det).
Idag har jag haft en sjuksköterskestudent med mig, till skillnad från mina två praktikveckor på operation under grundutbildningen så får de bara en dag på operation. En dag?! Det är ju ingenting. Studenten var nöjd med sin dag hos oss och tyckte det var superintressant och att jag var kunnig när jag kunde besvara alla frågor som jag vore en kirurg (!). Jag hade hoppats att h*n kunde fått vara mer delaktig i såret men med tre kirurger så är det svårt att få plats med en till, som tur var så dröjde det innan tredje kirurgen dök upp på operation nummer 2 så lite blod på handskarna fick h*n i alla fall. Hur som helst, hoppas jag gav en liten inblick i vad yrket innebär och kanske, kanske har jag lagt grunden för att någon väljer att bli operationssjuksköterska i framtiden. Man kan ju alltid hoppas, för vi behöver bli fler!
Vill ni se några fina fotografier från en operationsavdelning tycker jag ni ska gå hit, fotograf Sandra Nordin som tagit dem. Och nej, det är inte från mitt jobb.
Nr 37 av #blogg 100.
