Månad: september 2011

Rolig dag, verkligen. Hemma vid 7:20. Några minuter senare piper telefonen för andra dagen i rad och säger att älskling har landat. Men det har han ju inte. Inte idag heller. Går och lägger mig utan frukost. Sover kanske lite men ligger mest och vrider och vänder mig. Mardrömmar när jag väl sover. Går upp vid 16:10 och går direkt in i duschen. Klär på mig. Lägger mig i fosterställning i sängen. Till 19:30. Upp. Tar den jäkla tabletten. Kokar ägg att ta med till jobbet.

Yay, söndag liksom.

Och hela dagen har tårarna runnit från och till. Och blodet. Glöm för all del inte bort blodet. Snart ska jag ta min cykel och bege mig till sjukhuset för 10 underbara timmar till denna helg. Jag förstår inte hur jag ska orka.

Jag är slut. Mentalt. Kroppsligt. Jag är slut. Jag orkar inte.

Jag orkar inte längre….

…och jag känner för att krypa in i ett litet hål och lägga mig och dö. Eller varför ett hål?! Sängen duger bra. Och alla som läser och som visste vad det stod i mailet skulle säga att jag överreagerar men vad vet ni egentligen om hur jag mår i allmänhet och hur jag har mått de två senaste veckorna i synnerhet. Ni vet inte heller hur förbannat dåligt jag mår av medicinen jag stoppar i mig och inte heller hur förbannat jobbigt det är att blöda 110 dagar…så jag tycker bara ni ska vara tysta.

Just nu känner jag verkligen bara för att ligga apatisk på min säng och skita i allt. Men det går ju inte för min förbannade pliktkänsla hindrar mig att ringa till jobbet en och halv timme innan jag ska vara där och säga att jag inte kommer. Så snart är det jag som tar denna förbannade kropp med det oerhört ledsna huvudet släpandes till jobbet för tio (plus 30 minuter) ack så ljuva timmar.

Om jag har tur kanske jag blir påkörd på väg till jobbet.

Och nej, jag vill inte ha några kramar i kommentarerna, för jag har passerat det stadium där de hjälper för länge sedan.