Snart, snart, snart kommer bussen och jag är på väg till flygplatsen. Hem. Hem till Sverige. Hem till P. Undrar om jag är den gladaste av oss som ska åka hem. Skulle inte förvåna mig om det är så. 🙂
Ska bli underbart att träffa P igen, min älskling. Ja, jag vet, jag tjatar, men jag har saknat och längtat efter honom så otroligt mycket. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte på den här resan, jag ångrar inte ens att jag åkte ensam (har ju haft funderingar på det i flera år), men nu vill jag hem.
Sista dagen, den är här. I morgon kväll. Kramas. Mys. Längtar! Jag har hemlängtan, jag har haft hur skönt och bra som helst men känner verkligen att det är dags att åka hem nu. Visst, hade det inte varit för P så hade nog inte känslan varit så stark, men jag längtar efter honom och har verkligen saknat honom idag. Sex veckor idag. 🙂
Han hämtar mig på Arlanda, jag lovar det förbaskade planet kommer vara försenat!
Usch, det äckelgulliga paret som härom dagen satt och åt glass i samma solsäng gick precis förbi. Men i morgon kväll får jag vara äckelgullig på Arlanda. 🙂
Dagens utsikt.
Utflykten alltså, helt ok. Skönt med AC i bussen men varmt för övrigt. Kul att se lite annat än Playa del Ingles och poolen, men kanske inte det roligaste sättet att göra det på. Naturen var verkligen spännande att se, från den som finns här, till den som var uppe bland bergen och slutligen till den som fanns på den norra sidan.
Den manlige ensamresenären var förresten inte på väg till stranden utan han var med på utflykten, om det nu var någon som undrade.
Lite fotografier kommer när jag kommit hem igen.
Jaha ja, då var det dags för utflykt idag. Sitter och väntar utanför hotellet, tidig som vanligt (20 minuter idag, men hellre det än för sen).
Jag undrar om den manlige ensamresenären också ska med, han sitter nämligen på en parkbänk på andra sidan hotellets ingång. Vi får väl se. Jag är hur som helst avundsjuk på hans kamera, inte för att jag varit tillräckligt nära för att se vad han har. Härom dagen då jag gick förbi hans solstol så såg jag att låg och läste en artikel om iPhone 4 så helt fel smak kan han ju inte ha tycker jag. 😉
Fånigt nog så är jag lite nervös inför denna utflykt, vet inte varför. Men det blir säkert bra, varför skulle de inte bli det liksom.
Måndag idag, snart onsdag. Snart hem, snart träffa P. Snart kramar. Längtar.
Ett av de äckelgulliga paren, detta från Frankrike, kom precis och satte sig bredvid mig. Tror att de ska till stranden, kanske den manlige ensamresenären ska också. Det visar sig.
Den kvinnlige ensamresenären har jag bara sett vid frukosten. Tror jag i alla fall. Hon är ganska intetsägande så hon kanske har varit nere vid poolen, bara det att jag inte känt igen henne.
Nu tio minuter kvar, bussen för gärna komma nu. Jag skulle inte klaga, jag lovar.
Nu kom det ett par till som ska till stranden.
En dag som humörsmässigt inte varit toppen, kan inte direkt sätta fingret på varför. Det blev bättre fram mot kvällningen, mycket på grund av att jag några timmar tidigare hade bytt plats vid poolen. Ibland krävs det så lite att jag verkligen inte förstår mig på mig själv.
Eftersom det hade blivit bättre var jag inte alls beredd på den smärta som kom då jag var ute på min kvällspromenad. En smärta som berodde på barnlösheten.
Ett par, svenskar, med sin dotter på cirka 2 år gick plötsligt framför mig. Och genast, smärta. Så ont. Tanken var där innan jag hann formulera den – det kommer aldrig vara jag som går så där med min familj. Aldrig.
Var inte beredd på denna känsla. Har aldrig känt så när jag sett familjer med större barn tidigare, det brukar vara andra saker som triggar igång smärtan. Inte heller har jag tänkt på barnlösheten de senaste dagarna, har tänkt mycket men inte på den. Inte heller är eländet här, även om jag misstänker att det snart är dags igen (och jag som inte har någon mer medicin och lär få blöda i evigheter innan jag får tid till doktor).
Visst, barnlösheten bär jag ständigt med mig, den är en del av mig, jag kan inte komma ifrån det. Men denna smärta kommer sällan, jag har lärt mig att leva med det faktum att det inte kommer bli några barn för mig. Hur ont denna tanke än gör. Till och med beredd på att ge mig in i IVF-svängen igen. Men det kommer aldrig att ske. Det blir aldrig jag, det blir aldrig min dotter/son, det blir aldrig min familj som går där. Just nu gör det ont.
