Igår skrev jag ett lång inlägg om min gamla vän osäkerheten, we go way back. Tyvärr försvann mitt inlägg och allt mitt ”slit” var förgäves. Kommer tyvärr inte ihåg mkt av det jag skrev.
Hur som helst, min osäkerhet har alltid varit närvarande och jag kommer inte ihåg livet innan den blev min följeslagare. Min osäkerhet säger till mig att jag inte duger, att jag inte är något att ha, att jag är värdelös – så har det alltid varit. Från tidiga skolåren, då jag var reservkompisen som bara dög om ordinarie ”bästisen” var upptagen på annat håll, till de sista åren i skolan då jag visserligen hade kompisar men ändå alltid kände mig utanför.
Tro mig, jag vet att jag duger och jag vet att jag inte är värdelös, men när jag mår dåligt då kommer den gamla vanan fram och inom mig ljuder orden ”jag är inget att ha, jag är inget att ha…”.
Osäkerheten visar sig också på andra sätt, ett är att jag har svårt att säga vad jag vill göra, vad jag tycker osv. För varför skulle någon vilja göra det jag vill, höra vad jag tycker?
Ofta förstör osäkerheten, sätter käppar i hjulen. Så lätt går bra saker sönder för att jag blir osäker…
Men det är slut med det nu. Hör du det, osäkerhet, jag tänker inte längre ha dig som ständig följeslagare. Gå!