Igår var jag som planerat och tände ett ljus för pappa vid minneslunden här i Yttre Bortre. Det var fint där nu, många hade varit där med blommor och kyrkogården var vårfixad. Minneslunden har blivit ett välbesökt plats för mig, har ofta haft åtminstone ett värmeljus med mig när jag varit ute och gått. Ofta har jag suttit där några minuter och bara tänkt, inte alltid på pappa utan ofta på andra saker i livet. Många gånger har jag gråtit lite grann, tyckt att livet var orättvist, känt mig ensam. Kanske funnit lite ro.
Igår var det inte så, igår infann sig bara en känsla om att vara klar. Jag är klar med att gå till minneslunden. Kanske kom detta för att det var ljust igår när jag var dit och våren spirade runt omkring mig, det var en annan känsla där nu mot när snön låg djup och träden stod kala. Nu är det vår, och när våren kom skulle pappa få sin vila vid minneslunden vid Tillinge kyrka, det gick ju inte tidigare när marken var hård. Vet inte om han fått komma dit än, men misstänker det. Han finns där nu, och jag kände inte samma ro som jag brukar vid minneslunden här nu – kanske har det ett samband. Eller så har jag bara kommit ett steg längre i sorgeprocessen. Hur det än är så kommer jag inte gå till minneslunden lika ofta, jag känner att jag är klar med det.