Författare: Mia

De första 7 timmarna av dygnet befann jag mig på jobbet och strosade runt i jobbpyjamasen. Har ett gammalt foto från jobbet, stämmer ganska bra förutom att jag inte hade lila strumpor denna gång.

Övriga timmar av dygnet, förutom de jag sov, så hade jag röd top från KappAhl, byxor från Lindex och kofta från Ellos. Budgetvarianten för mig. Byxorna förresten, ett par jeans med resår i benslut, satt alldeles för tajt runt midjan. Kanske dags att verkligen försöka få fatt på motivationen och få vikten under kontroll igen, för som det är nu så ökar jag i vikt och jag känner mig rund som en tunna.

Ett ögonblick. Kan vara en stund som denna. Sitter vid köksbordet i mitt älskade kök. Den lilla datorn framför mig, ett teglas vid sidan om. Bra musik spelas via Spotify. Två doftljus på bordet sprider doft av rabarber och sommar. Utanför mitt fönster ligger snön och jag ser de julpyntade fönstren i huset mitt emot. Jag trivs, jag njuter. Mår bra.

Under så många år av mitt liv har jag inte kunnat skriva de orden, mår bra. För jag har inte gjort det. Jag har mått uselt och undrat hur livet kunde bli som det blivit. Varför just jag? Varför skulle just jag drabbas av så många olyckor? Visserligen undrar jag det fortfarande men jag försöker lära mig att leva med resultaten av dem. Vissa dagar lyckas jag bra, andra inte alls. För mörkret finns där, alltid, lurar i bakgrunden.

Men just nu.

I detta ögonblick.

Mår JAG bra.

Ligger efter lite i mitt 31-dagars projekt, så här kommer dag 7. Ska försöka bättra mig…

Min bästa vän. Kan bli ett otroligt kort inlägg, jag har ingen. Jag har en del bra vänner, men ingen bästa vän och har inte heller nästan aldrig haft. Under skolåren var jag utbölingen, nummer 7, den av tjejerna i klassen som blev utan. Reservkompisen. Men sen ändrade det sig och alla bytte ”bästis” och jag var inte längre utan. En skön känsla.

Men efter skolan, nope, har inte haft någon. Är också en ensamvarg och är otroligt dålig att hålla kontakten med de vänner jag har. Har inte alltid varit så, åtminstone inte lika mycket som nu. Det hände under ”de tunga åren”, då när jag inte orkade hålla kontakten och inte orkade uppehålla den fasad som jag alltid levt bakom, då var det lättare att inte umgås alls och att inte ha någon kontakt. Kan ångra det idag.

Tro, vad ska jag skriva om det? Har jag någon tro, vad tror jag på? Inget tror jag. Inget religiöst i alla fall, har aldrig gjort. Så detta blir ett kort och tråkigt inlägg…