…och jag känner för att krypa in i ett litet hål och lägga mig och dö. Eller varför ett hål?! Sängen duger bra. Och alla som läser och som visste vad det stod i mailet skulle säga att jag överreagerar men vad vet ni egentligen om hur jag mår i allmänhet och hur jag har mått de två senaste veckorna i synnerhet. Ni vet inte heller hur förbannat dåligt jag mår av medicinen jag stoppar i mig och inte heller hur förbannat jobbigt det är att blöda 110 dagar…så jag tycker bara ni ska vara tysta.
Just nu känner jag verkligen bara för att ligga apatisk på min säng och skita i allt. Men det går ju inte för min förbannade pliktkänsla hindrar mig att ringa till jobbet en och halv timme innan jag ska vara där och säga att jag inte kommer. Så snart är det jag som tar denna förbannade kropp med det oerhört ledsna huvudet släpandes till jobbet för tio (plus 30 minuter) ack så ljuva timmar.
Om jag har tur kanske jag blir påkörd på väg till jobbet.
Och nej, jag vill inte ha några kramar i kommentarerna, för jag har passerat det stadium där de hjälper för länge sedan.