Jag har några arbetskamrater som då och då berättar för mig hur duktig jag är som tränar, som sätter upp mål och som springer lopp. De frågar hur det går med träningen, jag berättar, de säger ”du är så duktig!”. Ja, detta är ett gnälligt inlägg för visst borde jag ta åt mig och vara glad för att de tycker jag är duktig. Men nej, det gör jag inte, för i mina ögon är jag inte duktig. Jo visst, jag tränar, jag springer och det är bra men där emellan är jag inte duktig. De ser inte när jag ger vika för mitt svullande, de gånger då jag äter kanelgifflar, glass, godis, chips och anda onyttighter kanske på en och samma dag. Det där dumman beteendet som jag har haft sedan jag var liten även om det var svårare då eftersom jag inte hade samma möjligheter att köpa hem onyttigheter.
Så medan jag tränar, svullar och inte går ner i vikt så får jag höra hur duktig jag är. Jag kan inte ta åt mig det.
…och anledningen till att jag tränar och anmäler mig till olika lopp är ju för att jag annars inte skulle ha något att göra förutom jobba, äta och sova. Jag tränar för att jag annars inte har något liv, då är det ju tråkigt att jag samtidigt ska motarbeta mig själv genom att göra det svårare för mig att bli bättre. För jag vet ju att det bli lättare för min kropp om jag gick ner 20 kg. Men så är det ju det där att ätandet också är en del av mitt liv, även om det är en del av mitt liv som jag inte tycker om.
›› 5/100 #blogg100
