Äntligen! Jag har fått pengar från Försäkringskassan, visserligen inte så mycket men ändå – jag har pengar igen!! Känns så bra, mycket på grund av att de insåg att jag faktiskt inte kunde jobba. Jag var faktiskt orolig för det, att de skulle anse att jag kunde ha jobbat eller att jag borde ha omplacerats. Nu känns det mycket bättre, verkligen. Så glad!
Tror jag ska fira med lite Pepsi Max som jag lägligt köpte tidigare idag. *glad*
Pratat med min gruppchef idag och de har helt plötsligt ändrat sig angående min uppsägningstid. Nu tycker de att det är bästa för mig är att jag får börja så snabbt som möjligt på det nya jobbet, vilket jag verkligen kan instämma i. Ju längre jag går hemma, desto osäkrare kommer jag att bli på min egen förmåga. Och jag vet att jag är en bra sjuksköterska, jag vet det, men går jag hemma länge till kanske jag börjar tvivla även på det. Som det är nu så är det jobbet på akuten som jag av någon anledning helt plötsligt inte klarar av.
Så nu är jag gladare och det känns lite ljusare igen.
Men jag saknar P som jag inte har träffat sedan i måndags morse, en hel evighet sedan.
Jo, jag tvättar ju. Har varit två svängar till tvättstugan sedan senaste inlägget. Men huvudet och kroppen vill verkligen inte idag. Inte den jäkla mangeln heller som verkligen inte var på min sida. *suck*
Min doktor ringde, har ny läkartid bokad till nästa vecka. Sen hade hon pratat med min gruppchef också som ska ringa mig i morgon, usch, nu får jag ont i magen för det också. Och värre kommer det bli i morgon när jag kommer gå och vänta på det hela tiden också. *dubbelsuck*
Ingen tid bokad för rehabmöte än.
För ungefär en timme sedan skrev jag ett tweet om min planering för dagen. Det jag glömde att ta med där var att jag skulle städa också, skulle verkligen behöva det med tanke på att jag har två pälsfröknar som jobbar hårt på att tappa all sin päls.
Men det tog stopp. Jo, jag duschade och jag har varit ner första svängen till tvättstugan, men sen tog det stopp. Jag tappade allt ork, känner mig nu helt matt i hela kroppen och det känns jobbigt att ta sig från ett rum till ett annat. Har aldrig upplevt något liknande, åtminstone inte förrän allt det här började. Allt känns som stora oöverstigliga hinder, saker som verkligen inte borde kännas så som till exempel gå ner till tvättstugan. Hatar detta. Vill vara ”som vanligt”, vill inte vara så här.
Igår var det tänkt att jag skulle börja jobba igen efter semestern, men jag kände redan förra veckan att det inte skulle gå. Sov dåligt, tänkte på jobbet hela tiden, stress och panik. Så jag bokade tid hos doktor och blev sjukskriven i två veckor, nu ska det bli rehabmöte och sen får vi se vad som händer. Får ont i magen bara jag tänker på jobbet.
Ska försöka bädda rent i sängen nu innan misselissarna hårat ner madrassen allt för mycket.
…på att vi inte pratar i vår familj fick jag idag när jag i förmiddags pratade med min far. Han frågade nämligen om jag hade fått några insomningstabletter utskrivna när jag var till doktorn i veckan. I nästa mening så berättar han att det hade han fått när han hade gått in i väggen… Eeh, va?! Blev så förbluffad att jag inte frågade ut honom om saken. Det var information som jag helt missat. När? Var? Hur?
Men som vanligt så berättar man inget för mig, för jag är ju sååå liten! När ska de förstå att jag faktiskt fyller 35 i år. Inte lätt att vara minstingen och dessutom sladdis.
