Jo jag vet, jag ser glad ut på utsidan. Jag pratar som vanligt, det vill säga en hel del. Jag skrattar och ler emellanåt. Du tror jag att jag mår bra. Tänk så fel du har.
Jag vill inte att du ska se. Jag vill inte att du ska granska mig för minsta tecken på att jag ska börja gråta, bli ”ledsen” som du kanske säger. Jag vill vara ”normal”. Men vem är egentligen normal? Är du?
Jag brukar säga att om jag inte pratar så tror du att jag mår dåligt och det är så, så därför pratar jag på. Det du inte vet, det du inte tänker på är att det kanske är mitt försvar. Jag pratar för att du ska tro att jag mår bra. Jag verkar glad för att du inte ska se mörkret inom mig. Att jag inte vill ha din sympati kan låta konstigt, visst vill jag vet. Men ändå inte, den får mig att gråta. Jag vill inte gråta.
Det är inget ovanligt att jag mår ungefär som jag mår nu men oftast så döljer jag det bättre än vad jag gör nu. Jag vill inte visa så den ena stunden kanske jag är ”normal” medan jag bara ett tag senare inte orkar och låter fasaden falla. Det gör dig förvirrad, hur kan jag säga att jag mår dåligt när jag den andra stunden ”är precis som vanligt”.
Ja du. Så är det bara.
Du förstår inte heller att även om jag mår dåligt, så finns det stunder som ljuset faktiskt hittar sig i genom mitt mörker och jag kanske skrattar eller ler åt det du säger. Bara för att jag för stunden mår dåligt, så mår jag inte lika dåligt hela tiden. Det varierar.
(Du är i detta fall ingen speciell person, du är i detta fall ett hopkok av flera personer. Jag är så trött på att nästan behöva försvara att jag mår som jag mår eftersom jag inte alltid visar det. Man kan må dåligt även om det inte syns varje dag.)
Så hur mår jag egentligen? Just nu är det mörkt och allting, och då menar jag allting, känns meningslöst. Vardagen, jobbet, träningen, mitt kommande marathon, livet. Bäst mår jag när jag är ensam för då behöver jag inte vara den som andra tror att jag är. Den som jag egentligen vill vara. Hon den där som är jag.
Ångesten på morgonen och sedan hela förmiddagen de dagar jag jobbar är tuff, för jag vet inte om jag ska orka vara ”jag”. Inte blir det bättre av att jag sover dåligt under sådana här perioder, jag somnar inte på kvällarna och ligger vaken länge. Men jag vill jobba, av erfarenhet vet jag att ångesten bara blir värre om jag stannar hemma. Motståndet att träffa folk bara växer. Och jag trivs med mitt jobb och mina arbetskamrater. Och jag har stöd från mina chefer i det här. Det vet att jag mår dåligt men att jag vill jobba.
Så, varför söker jag inte ”hjälp”? För att den enda hjälp jag brukar få är ordination på motion, standard är ”en promenad om dagen”. Men jo, jag tränar en hel del, men jag ramlar dit ändå. Det tänker de inte på. Jag har sömntabletter som en doktor skrev ut åt mig visserligen, men de hjälper inte. Jag sover inte ändå.
Jag har många jobbiga saker i mitt förflutna, doktorer har en tendens att haka upp sig på det. Oavsett om jag söker för hosta eller mitt psykiska mående. Deras lösning är att jag ska prata, prata, prata om det. Jag har gjort det, hos flera. När jag säger att det inte hjälper lyssnar de inte. Så nej, mer prat, fler promenader säger de. Och alltså söker jag inte hjälp.
Jag vet hur jag ska ta mig ur dessa hål som jag kallar dem. Om orken finns. Jag säger till dem, det känns som jag sitter på golvet i ett mörkt rum. Jag ser ljuset som sipprar in vid dörrarna men jag orkar ändå inte resa mig, jag orkar inte närma mig en dörr trots att den är så nära.
Ta en promenad, säger de. Men om jag inte ens orkar ta mig till dörren?
Jag skulle vilja ha ett jämnare mående, jag är antingen på väg upp ur ett hål eller på väg ner till ett. Det går upp eller ner, dessa svängningar är tröttande. Och botten, den känns som den för varje gång hamnar längre och längre ner. Jag vill bli mer stabil.
Ta en promenad, säger de.
Jo du.
