Etikett: pannben

Hallå pannben, var är du?

by  on  in om löpningen • 0 Comments

Jag kom ut och sprang ikväll, trots regn och ruggigt väder. Hur bra var inte det! Kändes faktiskt rätt bra och jag använde tiden jag var ute till att försöka att få mina tankar att vara som det var innan jag var tvungen att bryta Prag halvmaraton. Mitt huvud är mitt starkaste vapen när det kommer till mer eller mindre omöjliga saker som jag väljer att företa mig. Du vet, som att åka 9 mil på skidor trots att du egentligen inte har någon teknik eller cykla 30 mil trots att du är långsammare än den mest långsamma. Jag vet att jag kan! brukar det heta, men den sista tiden har det inte varit riktigt så enkelt. Jag tror att jag har skrivit lite om det tidigare här på bloggen.

Idag försökte jag fokusera på saker som jag faktiskt klarat av. En specifik sak jag tänkte på var att jag faktiskt klarade Lidingöloppets tre mil trots minimal löpträning de sista månaderna innan loppet på grund av min trasiga vänsterfot. Varför jag fokuserar på just löpningen och vad jag har klarat av där är för att det i helgen är dags för Stockholm marathon och denna gång SKA jag springa och jag ska dessutom ta mig runt för jag SKA ha en medalj, så är det bara. Så ja, huvudet/pannbenet måste vara med mig, helst redan nu.

›› 91/100 #blogg100

Jag vet att jag klarar det, eller vet jag?

by  on  in om träningen • 0 Comments

Mitt pannben fick sig en rejäl smäll när jag var tvungen att bryta Prag halvmarathon. Jag åkte till Prag med vetskapen att jag skulle klara av det, jag åkte hem med vetskapen att jag inte gjorde det. Jag kände mig misslyckad och värdelös. I vanliga fall är mitt pannben, min envishet och min hjärna det som får mig att klara av olika utmaningar, de hjälper mig. Nu tror jag de motarbetar mig.

Om 42 dagar ska jag springa ett marathon igen. Jag vet att jag kan klara det, hade varit det vanliga tankesättet, det är bara 42 km. Med den sortens tankar har jag klarat Lidingöloppet, Öppet spår, Vätternrundan och andra lopp. Och ja, det kan låta galet att tänka att Vätternrundan bara är 30 mil, men det är ju faktiskt bara 30 mil. Inte 35 eller ens 31 mil. Jag bestämmer mig för att jag vet att jag kommer att klara det och låter inga negativa tankar störa den övertygelsen. Jag vet helt enkelt att jag kan klara det.

Men nu, efter att jag bröt den där förbannade halvmaran är min övertygelse inte lika stark. Jag vet att jag klarar det, eller vet jag verkligen det… Ja, jag har sprungit ett marathon förut och ja, jag klarade av alla 42 km. När jag nu tänker att jag ska klara Stockholm marathon så finns tvivlet där, klarar jag det verkligen? New York marathon var en folkfest hela vägen, det vet jag att det inte kommer vara i Stockholm. I New York hade jag ingen deadline, jag visste att jag fick springa i mål även om det tog längre tid än vad jag tänkt mig. I Stockholm har jag bara sex timmar på mig.

Jag har 42 dagar att programmera om min hjärna, att få bort bisatsen ”eller vet jag?”. Jag jobbar på det, att stärka mitt pannben. För jag vet ju att jag klarar maran!

…eller vet jag?

(Kan berätta när det kom till att vända mina tankar rätt när det kom till Vätternrundan så var inte det helt lätt. Under lång tid tänkte jag varenda gång jag åkte hem till min syster att det var galet att jag skulle cykla sju mil längre än den sträckan, för det är ju verkligen helt galet. 30 mil! Men sen ”omprogrammerade” jag mina tankar och sen vara det bara 30 mil. The power of the mind.)

›› 52/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: