Det känns lite vemodigt och det gör mig lite ledsen. Jag har 13 pass kvar på ett jobb som jag har trivts så bra på. Det är utan tvekan den bästa avdelning jag jobbat på, bra arbetskamrater och bra chefer. Visst har det funnits dåliga saker, det finns det på alla jobb, men på det stora hela har det varit den bästa avdelningen!
Tyvärr ligger betoningen på har varit, för det är inte så längre. På grund av förändringar i organisationen och försämringar för oss som personalgrupp har det gått från toppen till botten. Bland annat har vi inte kvar en otroligt omtyckt chef. (Kommer aldrig ha en chef som kommer och ser mig gå i mål på Öppet spår och säga att det var en självklarhet att vara där.) Det är lite bättre nu, förutom att alla fortfarande är arga, men i början var det begravningsstämning på jobbet. Det är inte kul att gå till jobbet och vissa dagar har jag haft sådan ångest över att behöva gå dit. Och det är jag inte ensam om.
Så ja, jag det känns vemodigt att sluta men samtidigt ska det bli så skönt att lämna allt bakom mig. Nu är inget landsting perfekt, det vet jag efter att ha provat några stycken. Men som vi blivit behandlade de senaste månaderna har jag aldrig blivit behandlad av en arbetsgivare. Så jag väljer att markera genom att sluta, och visst, arbetsgivaren bryr sig väl inte om det. Men för mig är det en viktig markering, jag ställer inte upp på vad som helst så därför valde jag att säga upp mig och flytta. Som ensamstående med en katt ligger hela världen öppen för mig och som operationssjuksköterska är det inte svårt att få jobb.
Den 16:e maj, då är det bye bye. (Och som saker har strulat för mig idag med försvunna paket som vi har fakturerats för, trasiga instrument och andra tillbehör som är slut hos leverantör så är jag ganska glad att lämna mitt ansvarsområde bakom mig också.)
›› 50/100 #blogg100
