Eller ska jag skriva fet, för det är ju det som gör att jag känner mig fel. Har suttit och kollat på lite kort och filmer från olika lopp på mig och jag gillar inte det jag ser. Det blir extra tydligt när man åker på träningsresor, som till exempel resorna till NY och Prag och löparlägret i somras. De flesta, för det är inte alla, ser ut som de flesta löpare ser ut. Smala och vältränade, lätta i kroppen. Och så har jag aldrig sett ut och kommer med största sannolikhet inte göra heller. De har kroppar som passar för löpning, min gör det inte.
Jag känner mig bara fel och tänker att de så klart också ser mig så. Hur skulle jag liksom klara av att springa som jag ser ut. Stor, tung och tjock. Det är så klart att jag kommer sist, att jag är långsam, att jag bryter lopp. Alltså nu vet jag egentligen att de inte tänker så, åtminstone inte alla, men vad spelar det för roll när mitt huvud säger åt mig att det är vad de tänker. Och eftersom mitt huvud säger att det är så de tänker blir resultatet att jag också tänker så, jag är inte skapt för att springa.
Min hjärna, man blir så trött på den.
Jag hade tänkt spring halvmaran i Prag i samma tröja som jag sprang NY-marathon i, det vill säga min Sverigetröja från Craft, men så blev det inte. Jag väger mer nu än vad jag gjorde i november och jag kände mig inte bekväm i den. Det är inte så att den är för liten men den smiter åt lite väl mycket runt mina bilringar. Så dagen innan provade jag flera tröjor när vi var ute och handlade, men alla satt dåligt. Och då provade jag ändå bara tröjor i XL. Suck.
På kvällen efter vår uppladdningsmiddag var jag och några andra (bland annat mina underbara löpartjejer) in på en stor sportaffär i syftet att hitta en tröja till mig. De var alla involverade i mitt shoppande och ryckte fram tröja efter tröja. Till sist hittade vi en jag kunde tänka mig att ha på mig dagen efter. Inte för att den satt bra, det gör inga tröjor i funktionsmaterial på denna kropp. Tyvärr.
Hur som helst, det är inte kul att känna så här. Det är inte kul att tänka att alla stirrar på mig när jag är ute och springer för att jag är så himla fet. (Ok, alla stirrar inte och tänker så och jag är inte så fet, men mitt huvud får det till att de gör det och att jag är stort som ett hus, ok.)
Men min kropp och jag har i alla fall klarat av ett marathon och en svensk klassiker, hur fel den är. Jag försöker verkligen ta till mig det. Men ibland är det svårt. Speciellt när jag bröt det sista loppet jag sprang vid 15 km.
(Och hur gräsligt är det inte att klämma ner denna kropp i cykelkläder!! *ryser*)
›› 47/100 #blogg100
