Etikett: deppig

Vet inte jag

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Kan man överdosera i optimism och att vara positiv? Kan man? Ja, inte vet jag. Hur som helst så har idag inte varit någon bra dag och jag kan egentligen inte sätta fingret på varför dagen inte har varit något bra. Inget har hänt, inget som har kunnat få mitt humör att sjunka till botten. Kommer inte ihåg om humöret var lågt redan i morse eller om det kom senare under dagen. Hade en relativt bra kväll på jobbet, visserligen en del att göra men inte för mycket och inte heller för lite. Hade ett bra team och hade bra doktorer hela passet, hade inget trassel med avdelningar när jag skulle rapportera upp patienter. Köpte en Pepsi Max trots att det inte var fredag…

…men ändå. Humöret nära botten. Kanske för att jag jobbar många pass på raken, kanske för att jag inte har något planerat när jag slutar på lördag vid fyra och sen är ledig i två dagar. Kanske för en kommentar på tv, en kommentar som jag känner igen, en kommentar efter missfall, ”du blev ju gravid, det kan hända igen…”

Vet inte jag, men plötsligt kändes livet lite tråkigt igen. Innehållslöst. Inget roligt som händer, inget roligt att se fram emot. Bara trist. Ensamheten är för nära, väver in mig, omsluter mig, låter mig inte smita.

Att jag dessutom har förkylningskänningar gör ju inte saken bättre.

Vill falla, skulle kunna falla, men får inte falla eftersom det ändå inte är någon idé, varför falla när det bara leder till att man blir sårad. Orkar inte vara den enda som faller igen… Så jag håller tillbaka mina känslor, jag håller tillbaka mina tankar och hoppas att det en dag blir annorlunda, men kommer det någonsin att bli det.

Bara negativa tankar nu. Avslutar med en favorit…och hoppas att jag vaknar på bättre humör, hoppas på en bättre torsdag.

Tungt

by  on  in om vardagen • 2 Comments

Usch, ingen bra dag idag. Deppig, trött, huvudvärk, ensam. Vet vad som orsakar detta men orkar inte gå in på det, det förflutna knackar på och jag önskar att jag kunde sticka huvudet i sanden och bara strunta i det. Men det är inte alltid så lätt…

Så nu blir det faktiskt sängen för mig, otroligt tidigt för att vara mig. Men jag känner att jag inte orkar mer idag, sov uselt natten som var och så jobba första dagen efter semestern.

Men i morgon är en ny dag, i morgon ska jag le, min första dag i 30-dagars programmet.

Trött eller något sånt

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Hade egentligen tänkt skriva lite men känner att jag inte har någon lust, bara en massa tankar som snurrar i huvudet. Om jobbet, vikten, ensamheten, träning, 30-dagarskuren – allt möjligt alltså. Hur som helst, dagen har haft sina ljusa stunder också, en trevlig långpromenad i mycket trevligt sällskap – tiden flög förbi som vanligt.

Har en katt som hänger på armen, inte lätt att skriva då, men det är någon som har saknat matte. Lillskruttan! 🙂

Sitter och irriterar mig lite över att Andy Bell inte finns på Spotify, Erasure finns ju men inte hans soloskiva. En av mina favoritlåtar:

Även om jag faktiskt vill det….trots att jag sa något helt annat tidigare i år.

Kanske dags att sova, semestern är över och i morgon är det dags att jobba igen.

Ensam

by  on  in må bra, om barnlösheten, om vardagen • 1 Comment

Har för mindre än en timme sedan kommit hem från Gotland där jag varit några dagar. Min styvsyster bor sedan några år tillbaka där och jag har varit allt för dålig att hälsa på, det här var faktiskt min första besök trots att hon bott där ett par år. Förra året var jag och katternas fd husse på väg dit, bokat resa och allt, men så åkte min syster in på sjukhus för havandeskapsförgiftning så vi kom aldrig iväg. Nu var det dags för 1 årskalas så jag åkte över tillsammans med far och styvmor.

Har haft trevliga dagar med trevligt umgänge och god mat. Men att se hur min styvsyster och hennes sambo har det påminner mig om att mitt liv inte har blivit precis som jag hade tänkt det. För inte hade jag planerat att sitta ensam i en lägenhet i ett område där jag inte vill bo. Inte hade jag planerat att mitt liv endast gick ut på att jobba, äta och sova. Inte hade jag planerat att vara barnlös. Men nu är det så mitt liv ser ut.

När man umgås med en charmig lite ettåring så är det svårt att inte låta bli att tänka på att jag kunde haft en liten knodd på 7 månader….men nu har jag inte det. Jag vet, jag ska inte tänka så och oftast så gör jag ju inte det heller, men ibland kommer tankarna ändå.

Men i morgon är en ny dag, eller tekniskt sett är den nya dagen redan här. Och i morgon ska jag inte sörja mer, i morgon ska jag inte känna mig ensam mer, i morgon ska jag må bra och börja rikta in mina tankar åt rätt håll igen, ska bestämma vilken dag jag ska börja med min ”rensa i själen”-kur… Näst sista dagen av semestern, huvaligen, var har tiden tagit vägen?!

Nu sova.

Now we are free

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Lustigt hur det kan vara, en dag vaknar man och mår toppen, man är glad, livet känns lätt. En annan dag, som denna till exempel, vaknar man med gråthuvudvärken kvar sedan dagen innan och tårarna är inte långt borta. Detta år då jag mått så bra för att sen falla tillbaka på en mer normal nivå, jag var inte förberedd att snubbla, inte beredd att ramla ner i ett hål. Tror inte jag har nått botten utan hänger på kanten och håller fast mig för glatta livet, för jag vill inte ner till botten – jag vill INTE!

Så varför detta, varför nu? En dum kommentar från en familjemedlem, angående barn. Jag som alltid varit öppen med barnlösheten med vänner och här på nätet, har inte varit lika öppen om det med min familj. De vet inte hur hårt det har tagit… Så när jag umgås med min familj så visar jag inte att jag tar åt mig utan jag fortsätter att vara den som de är van vid, den glada och bubbliga. Sen när åter igen kommer hem till tryggheten så kommer reaktionen. Och jag var inte förberedd, jag var verkligen inte det. Men i ett slag var den förbannade barnlösheten så nära igen och jag kände mig så liten och ensam.

Och hur kommer det sig egentligen att man när man är ledsen/deppig lyssnar på musik som förstärker den känslan, istället för att lyssna på glad peppmusik? En av mina absoluta favoritfilmer är Gladiator och jag gråter alltid lika mycket när Maximus dör, spelar ingen roll hur många gånger jag sett filmen. Jag kan till och med gråta när jag hör vissa låtar från filmen, en av favoriterna är ”Now we are free” (inte bästa versionen men den duger också)…lyssnar på den nu, så bra.

Det regnar inte för tillfället, otroligt nog, så det är dags för morgonpromenad nu.

%d bloggare gillar detta: