Bloggen, den är tillbaka! Hurra. Men nu är hela wp-installationen på engelska, får fixa det senare. Ville bara dela med mig några rader från det senaste mailet från fikadejtskillen. Det var det här med att vara självsäker:
Jag kan allt, sy/laga kläder, laga bilar/mopeder/cyklar, bygga om/renovera hus, matlagning/hushållsarbete, allt elektriskt/elekroniskt/mekaniskt, allt med datorer, och en massa annat jag inte kan komma på…
Somnade visst i soffan och vips så var klockan kvart över ett – hur gick det till?!
Angående fikadejten så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Eller jo. Det vet jag. Tack, men nej tack. Det blir inte några danskurser med denna kille. Ser inte hur det skulle gå till eftersom han inte kunde titta på mig utan att bli illröd och börja stamma. Eller så illa kanske det inte var, men blyg och nervös var han definitivt. Det rimmar lite illa från den självsäkra bilden han målat upp av sig själv via de mail han skrivit. Jag påtalade redan efter det första att det kändes som han inte var ärlig, vilket han dock påstod att han var. Och jag tror säkert han tror på allt det han skrivit. Förresten hann han klämma ur sig en kommentar om allt han kunde och hur duktig han var på allt innan min buss gick.
Så dejten var inte lyckad, kände tidigt att den inte skulle bli det men jag genomled trots detta en timme och en kvart med honom. Usch, vad elak jag är. Men känns det inte rätt så känns det inte rätt.
Det positiva med lördagen var att jag träffade min gamla vän P på bussen till stan, första gången jag träffat honom sen jag flyttade (han bor i grannhuset). Det fick mig att tänka på gamla (goda) tider då han och jag umgicks, den tiden jag träffade exmannen bland annat. Så ikväll har jag snokat och luskat fram att exmannen lämnat landet mer söderut i Europa och nu mera bor i en stad i USA som jag alltid velat besöka. Åter igen sörjer jag hur vår relation blivit, eller blivit – vi har ingen kontakt alls. Snart 3 år sen sista mailet från hans sida…
Men nu sängen. Trots att jag sovit hela kvällen kommer jag somna så fort jag lägger huvudet på kudden. Förkylningen tär på krafterna, har dessutom varit småfebrig hela dagen. 🙁
…tror jag minsann att jag har åkt på. Undrar om jag ska orka ta mig till jobbet och be någon doktor skriva ut Nasonex till mig, fast det tror jag inte att jag gör. Ska på en fikadejt i eftermiddag med honom som det var tänkt att jag skulle gå danskurs med, får se vad det är för någon kuf.
Nu frukost.
En ställer den oundvikliga frågan och en annan tycker vi ska gå på buggkurs ihop. Men vad spelar det för roll när det fortfarande gör ont när jag tänker på honom?
”Har du någonsin känt längtan efter barn?”
Vad svarar jag på den? Sanningen? Det vill säga att visst har jag det men att jag inte kan få barn. Mailet kom för ett par dagar sedan men jag har inte svarat, men jag ska…nu. Tänkte undvika att svara ett tag till.
