Etikett: #blogg100

Ett hopkok blev det

by  on  in om maten • 0 Comments

Matlådor, dessa ständiga matlådor. En plåga är vad det är. Alltid förberedas för morgondagen eller fler dagar framöver, gärna med något nyttigt i som dessutom gärna ska vara gott. Jag önskar så att jag hade ett jobb som tillät att jag gick ut och åt men se det har jag ju inte. En halvtimmes lunch är allt jag har och då hinner man knappt ner till Pressbyrån för att köpa något ätbart eftersom tid måste finnas att faktiskt äta maten också. Att hinna gå till personaltmatsalen finns inte med på kartan, det är omöjligt på endast en halvtimme. Så alltså, matlådor, denna ständiga plåga.

I cirka två veckors tid har jag ätit keso med apelsin för att jag inte orkat fundera ut och tillaga någon mat. Hemma har jag ätit keso även till frukost men då med banan, måste ju variera mig, och efter jobbet har det blivit mackor. Underbar kosthållning med andra ord. Men idag tog jag en runda i min frys och hittade tråkig lövbiff som fick koka upp ordentligt tillsammans med passerade tomater, vitlök och kryddor. Hällde i vatten och gjorde en soppa av det. Tänkte köpa lite cremé fraiche i morgon att ha till så om jag har tur så blir det riktigt gott, eller i alla fall ätbart.

Nu mot sängen så jag förhoppningsvis vaknar någorlunda pigg i morgon och sen kan njuta av min lunchsoppa när det väl blir tid för det.

›› 23/100 #blogg100

Jag duger inte!

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Jag duger inte! Så känner jag så ofta, men jag vet att det inte är sant. Att ingen tycker om mig, är ofta en tanke som ofta dyker upp. Och självklart vet jag att inte heller det är sant. Men ändå, ständigt detta tvivel. Man kan ju fråga sig varför jag fortfarande trycker ner mig själv på detta vis, men att fråga sig själv det hindrar mig inte från att fortsätta att göra det. När jag, som idag, får höra från två olika arbetskamrater att det tycker om att jobba med mig och tycker om mig så tror jag dem inte. För varför skulle det göra det….egentligen borde jag tänka varför skulle de inte göra det.

Idag har jag varit ut och ätit med 18 andra från jobbet, vi firade av en som ska sluta hos oss (och som fyllde 40 år för inte så länge sedan). Mycket trevligt och god mat, en lyckad kväll helt enkelt. Men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag inte hör dit och att jag inte passar in. Inget konstigt med det, så tänker jag i alla sammanhang. Men varför gör jag det och varför är det så svårt att sluta tänka så?

Ja ja, orkar inte tänka på det nu. Kan bara konstatera att det var mycket skönt att komma hem till ensamheten igen.

›› 21/100 #blogg100

Vad hände med min ”pepp”?

by  on  in om träningen, om vardagen • 0 Comments

Tröttheten består men ingen sjukdom har brutit ut. Tyvärr har jag nästan lust och säga för att det skulle vara så skönt att med gott samvete kunna ligga nerbäddad och glömma världen utanför. Fast egentligen vill jag inte bli sjuk för det finns få tillfällen då jag känner mig så ensam och eländig som när jag mår dåligt. Ingen som pysslar om en och vill man ha saker från affären får man pallra sig ut själv, hur dåligt man än mår.

Men ändå, just nu skulle jag bara vilja ligga i sängen eller på soffan hela dagarna. Min syster undrade om det var vårtrötthet och det kanske det är. Har aldrig upplevt det tidigare vad jag vill minnas och vet inte riktigt hur det borde kännas. Trött är jag, men är det ”vårtrötthet”? Vet bara att jag just nu är less på allt och inte har lust att göra något, och som ett extra plus på det – tröttheten.

Träningen har fått stå tillbaka denna vecka, eller nej, varför inte skriva som det är. Jag har inte haft någon lust (och ingen ork heller för den delen, men nu börjar det bli tröttsamt med detta tjat om trötthet). I tisdags hade jag tänkt träna efter mitt besök hos optikern. Så blev det inte utan jag åkte hem istället och åt ett rör Pringles. Men jo visst vad bra. Sen var planen att jag skulle ha tränat idag före jobbet. Gjorde jag det? Nej, självklart inte, jag tog sovmorgon istället. Jag har en dag till med träning inplanerad och det är på lördag då det är dags för intervaller. Kommer det bli så? Nja, chansen känns rätt liten just nu.

Så var är min pepp, den jag brukar känna själv? Vad är ”jag gör det ändå”-mentaliteten? Var tappade jag bort pepp och jag gör det ändå? Berätta gärna, för jag behöver den. Nu, typ genast. Var finns kraften att motstå alla dumheter som jag så gärna stoppar i mig? Borta den också. Två jobbarkompisar försökte peppa igång mig igen, bland annat genom att säga hur duktig jag är som faktiskt gör saker, att jag är modig som åker iväg själv på skidhelger, och så vidare, och så vidare. Jag ville bara ge dem en stor käftsmäll och be dem hålla tyst, men det gjorde jag förstås inte.

Nej, nu är jag trött på det här, trött och less. Nu vill jag bli pigg och på bra humör igen för detta är bara tråkigt för alla inblandade. Och alla inblandade är ju förstås bara jag… Ack du tragiska liv.

Och med den slutklämmen är det dags för sängen. Åh, den som ändå inte behövde gå upp i morgon!

›› 20/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: