Igår på jobbet fick jag höra ett samtal mellan narkospersonalen på en sal, jag kom in mitt i så jag vet inte hur det började. Någon hade i alla fall varit och besökt någon som precis fått barn och avslutade en mening med att hennes hormoner väcktes dock inte, hon skulle inte kunna tänka sig fler barn. Personen i fråga var någonstans i min ålder och det fick mig genast att tänka på mina hormoner. Har de somnat? Väcks de av bebisar nu för tiden?
Det var länge sedan jag accepterade att jag aldrig kommer bli gravid, få barn, bli mamma. Då och då har dock min hjärna väckt ett dumt hopp, men med åren har detta hopp blivit svagare och svagare de gånger det har kommit till ytan. Jag blir ju inte yngre precis, åren går och om en månad blir jag 37. Jag var 29 år då jag och exmannen slutade att försöka, jag var 32 då jag blev spontant gravid men fick missfall. Och nu alltså, snart 37 år.
Men väcks mina hormoner? Svar ja, men jag trycker ner dem i sömnen igen. För jag vet att jag aldrig kommer bli (biologisk) mamma till någon. Fast mina hormoner är ju vakna hela tiden, vilket de aldrig låter mig glömma. Åtminstone inte många dagar åt gången. De visar att de finns genom att jag blöder. Och blöder. Och blöder lite mer. Av den anledningen har jag bestämt mig, den ska bort. Livmodern alltså. Måste bara få en doktor att gå med på det först. För jag är ju fortfarande fertil. De har missat en liten detalj, jag kan ju inte bli med barn.
Förra året var hemskt när det kom till antalet dagar då jag blödde, i år är det åtminstone lite bättre. Inga störtblödningar i alla fall, vilket jag kan tacka hormonspiralen för. Men att blöda flera veckor i sträck, jag orkar inte med det längre.
Bilderna är klickbara:
