Etikett: arv

Reklamera min familj, är det möjligt?

Fick ett sms av min syster idag, inget ovanligt i det. Det var ett fotografi av saker som hon fått från min styvmor som tillhört vår far. Saker som det är tänkt att vi tre syskon ska dela upp, några klockor, ett par manschettknappar, en gammal systemkamera. Och allt jag kan tänka på att nu blir det mer bråk med vår bror. Så. Jäkla. Trist.

Jag sa redan för länge sedan att jag inte ville ha någon klocka, att det var bättre att det gick till killarna i familjen (son, sonson, dotterson). Och jag står för det fortfarande, att jag inte vill ha någon. Nu är det mer än tre klockor och min syster tycker jag borde fundera över om jag verkligen är säker på min sak. Men jag känner verkligen att jag inte orkar ta striden. Eller strid, min bror tycker vi kan lotta om sakerna förutom en av guldklockorna som vi redan hade bestämt att han skulle ha. Instinktivt känner jag att jag inte vill lotta om pappas saker, det känns inte rätt.

Tycker det är så tråkigt hur det har blivit mellan oss systrar och vår bror, att vi står på olika sidor. Att han inte vill ha någon kontakt med oss för att vi så är hemska och inte hade någon kontakt med vår mor, när det var hon som kastade ut mig och sa upp kontakten. Det var inte jag. Tycker det är så tråkigt att jag sörjer min bror som han vore död, eftersom vi inte ens kan ha en hövlig relation. Jag tycker det är synd att våra föräldrar var som de var och att vi för problemen vidare men på annat vis.

Äsch, kan jag inte få reklamera mig själv också. Orkar inte.

›› 36/100 #blogg100

Lite av det ena och lite av det andra, eller allt i en enda röra

Och vad menar jag egentligen med en sådan rubrik? Kanske inget, kanske allt…och så blev jag lika flummig här också. Som vanligt olika tankar som far runt i huvudet, kanske skrivs de ner här huller om buller. Sen dagen idag, som inte har varit någon höjdare – men de kan de kanske inte heller alltid vara, men låt mig berätta att det blir inte lättare när man äter de förhatliga Primolut-Nor. Det blir ibland så tydligt för mig att känslorna inte alltid är mina utan kommer av de extra hormonerna. Och mina egna känslor blir förstärkta, både de bra och de dåliga. Humörsvängningar deluxe. Hemmadagar, som denna, gör det inte så mycket eftersom det bara är jag som blir lidande av dem. När jag jobbar eller av annan anledning befinner mig bland folk är det värre. Men men…jag blöder ju inte konstant i alla fall. Måste komma ihåg det de där dagarna som är extra jobbiga.

För övrigt kliar mina sår på händer och knän så jag håller på att bli galen! I natt vaknade jag två gånger att jag kliade och rev på det ena såret, hade sårskorpor under alla mina (korta) fingernaglar.

Härom dagen funderade jag på resor och sparande, fast jag visste ju egentligen att det aldrig skulle bli tal om någon lyxig resa (hur mycket jag än skulle vilja det vissa stunder). Nu har jag varit så där galet förnuftig och flyttat merparten till ett sparkonto med bättre ränta, här ska det förräntas och jag ska bli en ”rik” arvtagerska. Nå väl, rik blir jag inte, men det ska sparas och i slutändan kommer det förmodligen bli handpenning till någon ny lägenhet. Tror pappa flinar lite åt det, var han nu råkar befinna sig, jag är ju hans hoppjerka till dotter. Ständigt dessa flyttar, han hade slutat förvånas. Tror han skulle vara nöjd med det valet av hur jag valt att använda mig av mitt arv. Eller, jag hoppas det i alla fall.

Och där kom stressklådan som ett brev på posten, den som kommer ibland när jag blir ledsen, stressad eller nervös. Bort med den tack.

Annars då? Jodå, tack, bara bra. Eller inte. Kryper på väggarna här hemma. Haft feber i början av veckan och således varit hemma från jobbet. Precis som jag behöver ensamtid (då jag gärna inte gör så mycket) för att orka med livet så behöver jag aktiviteter och social samvaro av något slag för att inte bli rastlös…denna rastlöshet har tyvärr tendens till att leda till apati då jag verkligen inte orkar göra något alls. Lagom är bäst. Av det mesta.

Men nej, slutpladdrat för stunden. Sängen kallar. Eller den borde göra det i alla fall.

Spara eller resa, resa eller spara

Är så sugen på att åka till någon vacker plats på vår jord, blir mer sugen då jag ser @ThatsEarth’s underbara bilder. Som denna till exempel. Men nej. Inga resor, arvet efter pappa ska in på sparkontot. Men vad jag är sugen på en resa.

Ett arv rikare…

…och en pappa fattigare. Eller en pappa fattigare har jag ju varit sedan i december och angående ett arv rikare så var det bara halva arvet som vi fick idag, allt i enlighet med pappas testamente. Fast helst av allt hade jag sluppit att få arvet utbetalat idag och haft pappa kvar i livet, hade helst sluppit varit med om att han dog så ung när alla på hans sida släkten blir så gamla.

Hur som helst, tack vare en ursnäll kollega så behövde jag inte åka in till jobbet för att jobba några timmar på kvällen – jag är henne för evigt tacksam och jag hoppas deras kväll blev lugn. Jag slapp därför känna mig stressad över tiden, var tillräckligt stressad som det var ändå, och allt drog verkligen ut på tiden på grund av att juristen inte var så förberedd som hon kunde ha varit. Men nu är det gjort i alla fall och det känns bra att ha det avklarat, eller pappas bankfack finns kvar att gå i genom eftersom styvmor inte hade tänkt på att ta med sig nyckeln.

Lunchade med syster innan. Åt en sallad på ett ställe där ”salladerna skulle vara sååå goda” och syster blev helt lyrisk, men jag var inte lika nöjd. Min kloka syster sa att hon funderade på att köpa något smycke av en del av arvet, att ha som ett minne eftersom hon inte ville ha någon av pappas klockor. Eller ville ha, det kanske hon vill men hon skulle inte använda den utan min systerson skulle nog få den i så fall. Min styvmor tycker dock det är lite jobbigt att pappa bara hade två ”fina” klockor eftersom vi är tre barn, hur man än gör så blir ju någon utan. Jag däremot tycker det är självklart att det är syster och bror som ska ha var sin klocka eftersom 1. bror kan använda den själv 2. syster har en son som kan använda en. Jag däremot skulle inte använda den utan klockan skulle bli liggande i en låda, jag har ju (och kommer aldrig att få) en son som skulle kunna använda den. Tyvärr.

Så jo, ett smycke kan jag också tänka mig att köpa som minne. Ett armband närmare bestämt så därför surfade jag in på Efva Attling och det lutar nog åt att det blir två armband. Det första blir Mini Pencez Bracelet som har texten ”Pencez de moy” (Tänk på mig) ingraverat. Armband nummer två blir Mini Twosome Bracelet med texten ”Amor vincit omnia” (som så klart betyder Kärleken övervinnar allt).

Syster var också nervös inför dagen och tyckte att det skulle bli jobbigt. Till skillnad från mig så tyckte hon att det skulle jobbigt eftersom huset försvinner (tillhör ju min styvmor nu) och att det typ skulle vara det sista av pappa, att allt av honom nu skulle vara borta. Kan ärligt talat säga att jag inte har tänkt den tanken, men så har ju jag helt andra minnen av och från det huset än vad min syster har. Hon bodde aldrig där, till skillnad från mig och min bror. Alla hennes dåliga minnen är främst kopplade till det hus som vi bodde i när hon var liten, en tid som jag nästan hel har förträngt eller var för liten att minnas. Men det hus som ”försvann” nu minns jag allt för väl, har alldeles för många dåliga minnen från det huset…och den tiden. Så dåligt som jag har mått där, så ledsen jag varit, så många tårar – bara glad att slippa det. Visst finns det även bra stunder att minnas men de dåliga tar överhanden. Som till exempel minnet av hur jag en kall snöig vintermorgon springer ut i bara nattlinnet för att skrika på pappa när han börjat klyva ved klockan 7, självklart hade han redan börjat dricka. Så arg jag var, så ledsen…och kall om fötterna eftersom det var snö på marken, men det märkte jag inte förrän jag kom in.

Och ändå saknar jag honom, för trots allt så fanns han alltid där för mig. Stod ut med mig när ingen annan gjorde det. Var stolt över mig när ingen annan var det. Älskade mig när ingen annan gjorde det, trots att jag nog aldrig förtjänade det.

Att han inte längre finns, jag kan fortfarande inte förstå det. Pappa, jag saknar dig.

Arv, skuldkänslor och sånt

Skön och slapp lördag, precis som jag önskade mig. Pratade länge med syster och vi kom in på allt med bouppteckning, arvsrätt, bröstarvingar och arvsskifte….saker som jag inte hade ägnat en tanke åt innan pappa dog. Måste erkänna att jag inte har någon koll alls. Denna vecka var det ju bouppteckning och det finns ett testamente också som skrevs 2005. Tydligen ska vi tre barn nu underteckna det för att intyga att pappa inte tvingades till det och var vid sitt sinnes fulla bruk när det skrevs. Tycker det är lite konstigt att göra det nu, borde vi inte ha gjort det när pappa skrev det? Hur som helst, nu tror jag ju inte det pågick några konstigheter när det skrevs så det känns bara som en formalitet. Sen när det är underskrivet och klart ska det skickas tillbaka till banken och sen ska arvsskifte ske. Hade verkligen inte tänkt i de tankarna, att jag ska ärva något efter pappa. De tankar jag har haft är att vi barn ska ta hand om gamla fotografier som är före styvmors tid om man säger så, men något annat har jag aldrig funderat på.

Denna helg är första som jag inte kommer ihåg hur många veckor det är sedan han dog, var tvungen att kolla – det är tio veckor sedan, 70 dagar. Tiden går… Jag har ännu inte haft på mig den tröja jag hade när vi satt och väntade på att han skulle sluta andas, sluta leva. Att han skulle dö. Jag vet inte varför det är så svårt, jag menar det är ju bara en tröja. Men det går inte. Det tar emot och tårarna kommer bara jag tänker tanken att jag ska ta på mig den. En dag hade jag till och med lagt fram den till nästa dag, men det gick inte och jag fick ta på mig något annat. Så fånigt egentligen. Halsduken jag hade har jag också svårt med, den hade syster om axlarna för att hon frös.

Tio veckor, måste sluta räkna veckor. På min promenad idag tog jag, så som jag gjort så många gånger de senaste veckorna, en tur förbi minneslunden vid kyrkan och tände ett litet värmeljus för pappa. Idag lyssnade jag på meddelandet också, det han lämnade på min födelsedag några timmar innan han fick hjärnblödningen. Han avslutade med att säga ”ha en bra dag, hej då”. Min tanke när jag lyssnade på det första dagen, den fredagen vid tretiden, på min födelsedag, var att nu är det ju ingen idé att ringa, nu är han full. Jag har sådana skuldkänslor för den tanken, att det kanske var just då det hände. Jag vet ju inte klockslaget. Kanske var han redan borta, levande fortfarande men borta.

Nr 32 av #blogg 100.

%d bloggare gillar detta: