Kategori: om träningen

Kära kropp!

Min kära kropp verkar tycka det är läge att bli förkyld nu. Det tycker inte jag, tycker åtminstone den kan vänta till efter morgondagens stafett. Sen får den gärna hålla sig frisk efter det också så att jag kan vara nere på Mora och se eliten gå i mål i årets Vasalopp. Och när den ändå är inne på att hålla sig frisk så kan den få fortsätta med de helt och hållet så att jag kan börja träna inför mina kommande lopp.

Så kära kropp, vad tycker du om det?

Nå väl, nu ska jag ta denna trötta kropp i säng så att jag orkar med att gå upp i morgon för att heja fram mitt lag och sen själv orka åka de sista 19 km in till mål. Vilken tur att det är den lättaste sträckan!

›› 3/100 #blogg100

Gjorde jag det verkligen?!

Jo men alltså, jag vet att jag åkte Öppet spår i måndags men jag har nog inte riktigt förstått det än. Kan kanske bero på att jag känner mig så pass pigg i kroppen. Jag känner av min högra fotled och utsidan av mitt vänstra knä när jag går i trappor plus att det känns lite i ett eller flera revben på höger sida när jag hostar. Revbenen tror jag fick en smäll i den kullerbytta jag tog i en nedförsbacke efter Hökberg men det var inget jag tänkte på då, jag vet att foten fick sig en smäll då i alla fall. Men annars, kroppen känns pigg och fräsch. (Och tur är väl det eftersom jag idag fick min nästa nummerlapp och chip inför fredagens 19 km i fäders spår.)

Den mentala biten. Huvudet har inte hängt med. Det känns overkligt. Ibland vill jag bara gråta och jag kan inte förklara varför. Det var verkligen en kraftansträngning som jag inte borde ha klarat av. Jag borde inte klarat av att åka 90 km på skidor. Men jag gjorde det. Jag kämpade verkligen med det mentala biten under loppet, vissa sträckor var inte bara tufft fysiskt utan även mentalt. Det var något nytt för mig, jag har aldrig tidigare kämpat så mycket med fel tankar som jag gjorde under Öppet spår. Om jag tänker på Lidingöloppet, ett lopp som jag egentligen heller inte borde klara, så hade jag aldrig lika jobbigt under de timmarna. Visst, det tog bara fem timmar, och det här tog över tolv timmar men under dessa tolv timmar var jag aldrig i närheten av den eufori som jag kände under Lidingöloppet. Jag saknade den känslan.

Så. Jag åkte Öppet spår. Jag kom i mål. Men kan jag inte förstå att jag gjorde det. Svårt att beskriva känslan och jag tror inte man blir klokare av att läsa det jag har skrivit så jag avslutar med något mer förståligt.

Min sluttid på Öppet spår måndag: 12:43:34. Med den tiden hade jag över 5700 som var snabbare än jag. Två damer och fyra herrar var efter mig, så jag var inte sist. Och jag kom i mål, till skillnad från de cirka 230 stackarna som var tvungna att bryta av någon anledning.

›› 2/100 #blogg100

Race report: Lidingöloppet 2015

 

Jag har verkligen skjutit upp att skriva detta inlägg, har funderat på det mycket men ändå inte kommit mig för. En anledning till att jag inte långt efter loppet föll ner i den nästan bottenlösa avgrund jag befann mig i under många månader och som jag inte är helt uppe ur än. Loppet hade en liten del i fallet, eller inte loppet i sig utan snarare känslan efter målgång.

Men men, vi tar det från början och början det är några dagar innan loppet. Inflammationen i min fot, den som gjorde att jag inte kunde springa Stockholm marathon, var inte helt utläkt (om den ens är det än). Om sanningen ska fram så krånglade foten bara några dagar innan loppet mer än vad den gjort på flera veckor och jag haltade fram på jobbet. Min plan var från början att springa både Lidingöloppet 30 km och Lidingö Tjejlopp men jag valde rätt tidigt att bara springa ett av loppen. Till andra sa jag att jag tänkte satsa på Tjejloppet eftersom foten krånglade så, men jag hade bestämt mig för att att det var det stora loppet som var målet. När jag väl hade bestämt mig för mitt mål så lät jag inte några negativa tankar förmörka mitt sinne –  jag visste att jag kunde klara av de tre milen, det skulle inte gå snabbt men det skulle gå! Planen var att springa så mycket jag orkade och gå i alla jobbiga uppförsbackar.

ll2015

Innan loppdagen hade jag inte sprungit sedan Vasastafetten, det vill säga fem veckor tidigare och jag hade inte sprungit någon längre distans sedan april. Jag hade inte ens tränat under dessa fem veckor! Så om vi säger så här, jag hade inte direkt förberett mig väl. För att se om jag överhuvudtaget skulle kunna klara av det så hade jag koll på alla reptider och hur ”snabbt” jag var tvungen att springa/ta mig fram för att inte bli stoppad av ett rep. Jag visste hur lång tid jag hade på mig för varje mil och jag visste vilket tempo jag behövde ha per kilometer. Under loppets gång höll jag sen koll på hur många minuter jag hade tillgodo.

På själva loppdagen vaknade jag i god tid hemma hos min syster, åt en ordentlig frukost och kollade sen genom min väska för att se att verkligen allt var med. Jag tycker om att vara i god tid och det var jag så det var egentligen aldrig några problem, men jag stod sen i två otroligt långa toaköer som stressade mig lite (den första vid Lidingövallen och sen den andra vid starten). Hann utan problem till mitt startled men hade gärna haft lite mer marginal för att slippa stresskänslan i magen. (Något jag inte hann dock var att fixa så att hörlursladden låg bra innanför min tröja, men eftersom jag småpratat med en kille som råkade trampa mig på foten så frågade jag honom om jag fick vara framfusig och be honom göra det. Haha, man får inte vara blyg!)

Startskottet för vårt startled gick! Och det var denna första sträcka som jag var mest nervös för eftersom underlaget är en ojämn äng – skulle foten krångla?! Men det gick som tur var bra. Vädret var toppen, det var alldeles lagom varmt. Jag kom på mig flera gånger under loppet att springa/gå och le, jag kände mig nästan euforisk! Solen sken och naturen var vacker. Jag höll koll på klockan och var vid första repet (vid 15 km) en hel halvtimme före utsatt tid. Det här gick ju bra! Första halvan av loppet sprang jag i stort sett hela tiden men jag höll mig till min plan och gick i uppförsbackarna, andra halvan av loppet gick jag större delen av tiden och då främst den sista milen. Andra repet var vid 20 km, här var jag ca 20 minuter före utsatt tid och det sista, som kom vid 23,8 km klarade jag också utan problem med en hel kvart till godo!

Sista repet, nu skulle jag få springa/gå i mål – jag skulle klara det! Tårarna kom, visserligen inte så många eftersom jag sa till mig själv att tårar bara stal energi och än var jag inte i mål. Aborrbacken och Karins backe är kanske inte så roliga så här den sista milen av tre men jag var ändå glad och gick med ett stort leende uppför dem för nu var det inte långt kvar. Målgången vid Grönsta gärde var helt magisk! Med tanke på att jag kom i mål bland de sista så var det inte mycket åskådare kvar men vad gjorde det. Marschaller var utsatta längs upploppet och månen gick upp ovanför måltältet. Jag var i mål och fick min efterlängtade medalj, del 2 i klassikern var avklarad!

Lyckan över att vara i mål går inte att beskriva, inte heller går det att beskriva den ensamhetskänsla som kom över mig en kvart senare heller. Ensamheten brukar inte störa mig, och om den gör det så inte alls på samma nivå. Nu var den riktigt tuff, jag ville dela min bedrift med någon, jag ville att någon skulle ha varit där och välkomnat mig i mål, jag ville att någon skulle ha varit där och sagt ”fan vad bra du är!”. Så från att varit närmare euforisk under loppet så blev fallet djupt ner till ensamheten. Det förvånade mig och jag var inte beredd på det.

Och foten då? Den höll! Och faktiskt så kände jag knappt av den de första 25 kilometrarna, sen klagade den litegrann när underlaget var ojämnt men inte mer än så. Fast, jag måste erkänna, den här sjuksköterskan hade ordinerat sig själv rätt rejäl premedicinering.

ll2015glad

Jag och min medalj, jag bad någon i den otroligt långa busskön ta ett kort. Något positivt jag bär med mig efter detta lopp är den samhörighet man får till andra som går med medalj runt halsen, något som blev extra tydligt på pendeln hem då vi var flera som pratade om loppet, löpning och kommande mål. Jag har inte upplevt något liknande vid kortare lopp, eller kanske men inte alls i samma omfattning, och jag ser verkligen fram emot att se hur det blir efter årets kommande marathon.

Jag sprang i mål på tiden 4:54:59 – fem minuter före den tid som jag hade satt som mål. Och nej, det verkligen ingen tid att hurra för, men som jag brukar säga – den blir lätt att slå nästa gång! Mitt mål var att ta mig i mål, att klara av det och att få min medalj.

Och det klarade jag.

Fan, vad bra jag är!

En lång väg tillbaka

En förbannat lång väg tillbaka och just nu känns det tungt! Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag kunde varit någon helt annanstans med min träning. Arg och ledsen förresten. Inte nog med att jag förstört min träning, jag har förstört min kropp också. Eller förstört är väl att ta i men jag har gjort det jobbigare för mig själv genom att gå upp en hel del i vikt. Jag är som sagt duktig att äta när jag mår dåligt. Så inte nog med att konditionen är usel, kläderna sitter som korvskinn också – och det gör ju inte en gladare kan jag berätta…

Ledig dag idag och planen var att åka skidor. Så blev det inte. Min överarm (eller om det är axeln?) värker nästan hela tiden och vid vissa rörelser gör det rejält ont, så idag var jag förnuftig och lät bli. Fast hur förnuftigt det sen var att skotta fram bilen under en massa snö… Hur som helst, inga skidor men en promenad och sen på kvällen en löptur. Åtminstone nöjd med det, löpturen alltså.

9 mil på skidor – är jag galen?

160108Svaret på den frågan kan ju bara vara ett rungande ja! Men så har jag aldrig påstått att jag är vidare klok heller.

Öppet spår närmar sig med stormsteg och jag börjar känna en viss panik över att jag snart ska ta mig de nio milen mellan Berga by och Mora. Nu har jag visserligen bara åkt skidor två gånger denna säsong än men båda gångerna har jag känt mig frustrerad över att jag la av med träningen i höstas och nu befinner mig nästan på en all time low. Jag försöker lägga de tankarna bakom mig och acceptera de förutsättningar jag har nu och träna därefter. De tankarna, att jag förstört mina chanser, är bara nedbrytande och ger inte alls det ”pannben” jag brukar ha. Okej, jag kanske inte klarar de nio milen i år, det kanske kommer ett rep i vägen – men då får det vara så. Jag har fått upplevelsen och kommer bara komma tillbaka starkare nästa år! Eller det är i alla fall det jag försöker intala mig.

Inte alltid så lätt att tänka positivt dock…

Jag har fördelen med att bo nära både Vasaloppsarenan och Orsa Grönklitt så jag har alla förutsättningar att få ”mil i benen”. Idag tog jag en tur till Grönklitt men jag åkte inte så långt som jag hade planerat. Förra gången jag var ut så ramlade jag i en backe och har sedan dess haft lite ont i en arm. Trodde inte den skulle besvära mig så mycket men den besvärade mig mer än vad jag trodde. Inte så att det gjorde superont, mer att det var jobbigt att använda den.

Och det är med att ramla! Jag är duktigare på det i år än tidigare två år. Med duktigare menar jag då att jag ramlar oftare. :O Hur som helst, jag och nedförsbackar är inte riktigt vänner. Jo, om backen går rakt ner och det finns spår! Ospårat och svängar är kanske det som mest inte är mina vänner eftersom jag är usel på att trampa runt i svängar – måste öva på det! Det blev några fall idag men som tur var gjorde jag mig inte illa idag. 🙂

Så hur ligger jag till? Knappt så jag vågar avslöja det… Jag har åkt 12,2 km av de 300 km som jag SKA (så är det bara) åka innan dagen D. Jag har har 51 dagar på mig. Jag jobbar i helgen men om jag inte är för trött så blir det nog en tur ut till Vasaloppsspåret efter jobbet.

 

%d bloggare gillar detta: