Kategori: om vardagen

Om jag stör mig på mina grannar?

Svar ja. Och de kommer störa sig på mig på lördag, i alla fall om man ska tro på följande lista. Varför? Jo för på lördag kommer jag vara en av dem som skolkar från städdagen.

Och anledningen till att jag stör mig på mina grannar är rökning på balkongen. Jag bor högst upp i ett trevåningshus. Jag har ingen balkong men lägenheterna på var sida om min har balkong, precis som lägenheterna nedanför dem. Av sex möjliga balkonger så röker de på fyra och rök stiger som bekant uppåt vilket gör att jag inte kan ha mitt lilla fönster uppe för att få in lite frisk luft. Och röker gör de, hela tiden!

Finns andra anledningar till varför jag stör mig på mina grannar, men just rökningen är helt klart den största anledningen.

›› 54/100 #blogg100

När luften går ur en

En liten delning av Tjejvättern på Facebook och genast har jag fler besökare på en dag än vad jag hade på hela förra veckan. Jag borde vara glad över detta men det är jag inte. Varför blogga om man inte vill att någon ska läsa, tänker ni, men jag har varit och är nöjd med min lilla skara läsare. Jag bloggar inte för att få många läsare, jag bloggar för att få ett andningshål, skriva av mig dåliga saker och dela av mig av roliga. Ja men, om du inte vill ha många läsare, varför skriver du då inte i en vanlig analog dagbok, varför delar du med dig av ditt liv på nätet så vem som helst kan ta del av det? För att jag trivs med det. Jag har bloggat, eller skrivit dagbok på nätet som vi kallade det i början, från år 2000. I början hade jag två dagböcker, en om det vardagliga livet och en om exmaken och mina försök att bli gravida. Mina funderingar i väntan på två blå hette min dagbok om ofrivillig barnlöshet och där skrev jag helt anonymt, inga bilder eller namn. Det fanns till och med dem som läste båda mina dagböcker men som inte visste att jag skrev dem båda.

Jag har aldrig aktivt delat ut adressen till min blogg till människor som känner ute i det analoga livet men alltid vetat om att risken funnits att de skulle hitta hit ändå. Det finns dock människor i mitt liv som vet om att jag bloggar, och som också läser min blogg, men dessa har jag oftast kommit i kontakt med mig genom sociala medier (minus Facebook) och då har de redan sett de ”sidor” hos mig som jag inte delar med alla.

Men så delas ett inlägg på Facebook och då hittar människor som står mig nära hit och jag känner genast flyktkänslan vakna till liv. Jag har flytt från en blogg förut, från en domän som jag hade under relativt många år och som kändes som jag, på grund av att min exman fortsatte att läsa där då och då. Efter några års hoppande på olika adresser så kom hoppfull.nu till och här har jag blivit kvar i fem år. Jag trivs här, jag tycker om hoppfull.nu och @hoppfull – det är liksom jag, även om jag kanske inte alltid är så hoppfull. Jag vill inte låsa hela sidan, jag vill inte byta domän och jag vill inte känna att jag helst borde skriva helt anonymt – jag har gjort de sakerna förr och jag vill inte göra det igen. Att blogga öppet men litet har fungerat för mig och jag vill känna att jag kan fortsätta med det.

Så vad vill jag egentligen säga med detta inlägg? Ja, vad kan jag säga, jag kan inte förbjuda någon att läsa vad jag skriver. Nätet är ”fritt”. Men snälla, om du känner mig, om du står mig nära – respektera då min önskan att inte fortsätta läsa här, det skulle betyda så mycket för mig.

Tack.

›› 53/100 #blogg100

En enda röra

Nu har jag skrivit fyra olika inlägg och raderat dem alla, orden som skrivs ner känns inte rätt och flyter inte som jag vill. Jag har tappat förmågan att bara låta fingrarna flyta över tangenterna och få ner tankar som inte behöver forceras fram. Blev plötsligt sentimental nu på på kvällen och några tårar letade sig även fram. Tankar om pappa, tankar om familjelivet som jag aldrig fick och aldrig kommer att få, tankar om hur jag har misshandlat min kropp till den nivå att jag nu föraktar mig själv för att jag inte kan göra något åt den bild som möter mig i spegeln. Tankar om misslyckande, tankar om att inte vara den jag vill vara om jag nu ens visste vem jag vill vara. Tankar om nystart och förväntningar inför det. Allt i en enda röra.

Och så flykten från dem, tankarna, att bara stänga av och bara vilja äta. Som tur har jag inget hemma som lockar. Så jag dricker min Pepsi Max och vet att jag borde sluta även med det.

›› 51/100 #blogg100

Hemma bäst!

Jo, men så är det! Visst kan jag tycka att det är kul och trevligt att åka hem till min syster, men jag behöver verkligen ensamheten jag får här hemma. Det kan låta konstigt, men jag behöver verkligen ensamheten för att orka just nu. Den kravlösa ensamheten hemma i min lägenhet. Min syster vill att jag ska komma och hälsa på oftare än vad jag gör men är jag bara ledig i två dagar så blir det för lite ensamhet och den kommande veckan på jobbet blir lidande. Eller kanske inte jobbet utan jag, jag behöver den där ensamma tiden för orka med det sociala det innebär att jobba. Och jag undrar, när blev det så illa? Har visserligen alltid behövt dessa dagar men inte så mycket som nu. Jag vet att det har att göra med hur jag mår och den senaste tiden har inte måendet varit på topp.

Hur som helst, nu har jag varit hos syster och ganska precis kommit hem. Vi har inte direkt firat påsk utan bara varit, ingen påskmat, inga påskägg, men så har vi inte heller några påsktraditioner. Jag har inget minne av att vi hade några när jag växte upp och det är bara när jag varit i ett förhållande som jag upplevt någon form av påsktraditioner.

Så, trevligt att hälsa på syster men så skönt att komma hem! Nu lite tv innan det blir sängen.

›› 50/100 #blogg100

Påskmåsten

Skärtorsdagskväll på jobbet avklarad och till skillnad från måndagens lugna tempo, då vi inte gjorde något på hela kvällen, så tog vi i kvällsgänget idag över en stökig avdelning. Allt var som vanligt igen, som tur var så lugnade det ner sig så småningom. Vet förresten inte hur många gånger jag idag har hört att det var kirurgernas högtidsdag – skärtorsdag. Funny, not so much.

Nu väntar fyra lediga dagar och jag suckar redan över alla måsten som jag helst av allt skulle vilja glömma. Och visst, många av dem skulle jag ju kunna glömma men det skulle bara innebära att jag skjuter de framför mig eftersom de ändå måste göras någon gång. Så vad är det då för måsten? Bland annat de vanliga, städning och lite tvätt, dags att stor-/vårstäda kök och vardagsrum. Och sen förstås träning av olika slag. Sedan har jag ju en storasyster som mer eller mindre kräver att jag måste komma och hälsa på i påsk. Dessa måsten, åtminstone ett måste jag väll göra antar jag men helst skulle jag bara vilja vara hemma i lägenheten och inte göra något, bara ligga på soffan eller sitta upp med datorn i knät. Kanske bada, läsa en bok och äta smågodis.

Ja ja, vi får se hur det blir med alla påskmåsten, men ett bad och smågodis måste ju ändå bli av.

›› 48/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: