Jag tränar för att må bra, men samtidigt finns rädslan i mig att jag ska krascha. Att just träningen ska bli det som puttar mig över kanten så att jag inte ”orkar mer”. Att leva, att jobba, att göra de saker som man måste för att leva och utöver det träningen – ibland blir det för mycket för mig och min hjärna tar slut. Jag orkar inte jobba, jag orkar inte upp ur sängen, jag orkar inte tänka. Och inom mig snurrar mantrat: jag kan inte, det går inte, jag vill inte.
Det händer ibland, oftare än vad jag egentligen vill medge, och det händer att jag är tvungen att ringa till jobbet och säga att jag inte kommer. De flesta gångerna tvingar jag dock iväg mig själv och försöker vända mitt negativa mantra till: jag kan, det går, jag vill. Och om inte det fungerar så blir det istället: tänk inte, tänk inte, tänk inte. Dessa dagar får minsta motgång på jobbet mig att nästan falla ihop i en hög. Och sen kommer en ledig dag och jag orkar inget annat än att ligga i sängen eller på soffan.
Så här har det varit ett tag nu, i flera år, sedan jag blev sjukskriven för stress/depression när jag jobbade på akuten. Så alltid när jag gör saker flera dagar i rad (även om ”saken” bara tar en timme av dagen i anspråk) utan att jag tar en dag då jag bara är, då finns rädslan där. Kommer jag krascha nu?
›› 34/100 #blogg100
